My name is Earl

You know that kind of fragile person who is traumatized by watching world news as a child, and then never fully recovers. Who becomes obsessed with the evil in the world, gets depressed and drops out of school at 15 to move out of their parents home to do nothing useful for 10 years while claiming to be an artist. Turns gay, turns straight and then gay again. Suffers from strong general insecurity and has difficulty making any kinds of decisions. Contemplate taking a walk, then wait for so long it turns into agoraphobia.
This is me, my name is earl

Teorier om livet och experience points

- Jag har ett nytt sätt att se på livet, baserat på Fallout och Dead like me.
- Det låter oroväckande.
- Nja.

Och medan hon halvslumrande bredvid pratade jag för mig själv om mina "insikter", eller observationer av mina värderingar jämfört med värderingar andra verkar ha.

Jag sa ungefär som följer. Men jag lägger till mer information där det behövs.

Om det inte varit för att jag följde Dead like me just nu hade jag inte ringt för att fråga om jobb. Huvudpersonen i den serien har ett tråkigt jobb, och är deprimerad. Men trots att hon går runt och är skitdeprimerad på jobbet upplever hon mer, och känner att livet är snäppet mer intressant pga. det.
Jag borde också kunna lyckas med det.

Jag har tänkt på att jag önskar att det fanns en tv-serie om en människa som bara är för sig själv i sin lägenhet, men det är inte intressant.
Mitt slags liv har inget underhållningsvärde.


I Fallout gäller det att samla experience points, och levla. Varje gång man gör det får man ut mer av spelet.
Jag började fundera över att skapa ett system där jag ger mig själv experience points... det låter lite sjukt, jag vet. Jag tänkte att jag kan värdera olika saker. Sånt som ger flest nya intryck skulle få högst poäng. Och så har jag en lista där jag ser vad jag borde göra mest av för att utvecklas. Jag kanske skulle göra de sakerna oftare då?


Hittills har jag mest brytt mig om mitt inre liv. Att läsa, skapa, tänka. Men jag inser att för andra handlar livet till stor del om andra människor. De umgås, och det är poängen. Poängen med allting.
Jag har haft samma syn på livet som munkar, ungefär. Meditera, gräva sig djupare ner i sig själv och se vad man kan hitta för skojsigt där nere.
Samtidigt tänker jag på munkar som människor som slösar bort sitt liv genom att undvika att leva för att få ett bättre liv efter döden. Men vad är det då jag försöker uppnå?
... Antar att jag behöver grubbla mycket för att tänka ut strategier över hur jag ska handskas med mig själv, och mitt eget grubblande.

Hos mig är den inre och den yttre världen väldigt skilda åt. Jag upplever över huvud taget inte den yttre världen särskilt mycket, eftersom min inre värld är för stor. Den överröstar den yttre, och får omvärlden att kännas mer som en dröm.
Mina tankar och känslor är mycket verkligare än andra människor, och allt som händer runtomkring.

Och där någonstans insåg jag att hon hade somnat. Låg som vanligt och lyssnade avundsjukt på hennes lugna andetag. Somnade runt en timme senare.

Om jag hade en CAT scan

Hade dagens experiment varit att jämföra aspergers- och standardhjärnors sätt att hantera sinnesintryck. Jag är inte säker på var denna sortering sker någonstans. Man brukar prata om att autistiska personer har avvikelser i frontalloben, men det brukar sägas i samband med förmåga till planering... vilket i och för sig är en sorts organiserande.

Det okända området borde på något sätt vara mindre aktivt. Men faktumet att det är det verkar ändå ge en större aktivitet någon annanstans, eftersom resultatet av att inte kunna sortera sinnesintryck är att man snabbare blir utmattad, överstimulerad.

Om jag bara kunde lokalisera det överstimulerade området, skulle jag kunna hitta eller uppfinna preparat som hjälper mot sensory overload. Det i sin tur skulle kanske leda till att jag kan arbeta på heltid!
Ska nämna detta hos arbetsförmedlingen.

Fick senare veta att neuroleptika kan användas mot detta.
Se inlägget Neuroleptika - friska zombies

Bönsyrsor - Miniatyrmonster

Det började med att jag hittade en fotograf.
http://blepharopsis.deviantart.com/

Hans bilder fick mig att fascineras över hur alienlika insekter är. De är byggda på helt andra sätt än vad större djur är. Varför?
Jag blev särskilt intresserad av hans bilder på bönsyrsor, och började läsa om dem.

Senare hittade min kära flickvän en död bönsyrsa på sitt jobb, i en lastbil från Asien. Jag blev förtjust, och sedan förskräckt när hon öppnade kartongen.
Jag är inte rädd för spindlar, getingar, skalbaggar, men det här var på en helt ny nivå.

Numera är bönsyrsor ett vanligt inslag i mina mardrömmar, och jag är bara glad att de inte finns i Sverige.

Jag kom fram till att min bönsyrsa är en hona av arten kinesiskt bönsyrsa. Det är en av de arter som kan bli störst, 8-10 cm. Honan är dessutom alltid större än hanen, så att hon ska kunna äta upp honom efter parningen. Vill man göra det hela ännu otäckare, och det vill jag, kan man berätta att hon inte har något emot att börja tugga på honom redan medan de paras. Och deras barn äter i sin tur upp varandra lite när de får lust.

Allt ska ätas levande, och de står så pass högt upp i näringskedjan att de kan fånga grodor, möss och småfåglar.






Sitt engelsk-grekiska namn, praying mantis, har de fått på grund att de i viloläge håller ihop "händerna" på sätt som gör att det ser ut som om de ber. Mantis är grekiska för "profet". I det hotfulla läget tycker jag att de ser ut att imitera en korsfästelse... Ja, och de kan vrida huvudet 180 grader, som tjejen i Exorcisten. Jag tycker att man borde se dem mer som demoner än något heligt, men det har man oftast inte gjort.

Myter

Egypten: Bönsyrsan dyker upp i Book of the dead i form av en vägvisare för resande som kommit vilse.
Frankrike: Om ett vilset barn frågar en bönsyrsa om vägen hem kommer den att peka åt rätt håll.
Arabvärlden: En bönsyrsa pekar alltid åt Mecca.
Afrika: Den person en bönsyrsa landar på kommer att få tur.
USA: Bönsyrsor kan göra människor blinda och döda hästar.

På en amerikansk sida läste jag att de går att hitta i de flesta djuraffärer. Känns inte som om det stämmer i häromkring, tänkte jag. Men så såg jag faktiskt en bönsyrsa hos min lokala djurhandlare. Det var bara en, och jag såg den bara en gång. Köpte någon den? Vem!!?


I mina efterforskningar fastnade jag extra i fakta om bönsyrsors sinnesorgan, och vidare i fakta om sinnesorgan hos insekter i stort. Men det blir ett annat inlägg.

Ordlista: Ambivalent katatoni

Eftersom jag har gjort en hel illustration till vad som låter som en diagnos kan jag ju lika gärna förklara vad ambivalent katatoni är för något. Det kan vara ett stressrelaterat psykbryt då man vet att det är hälsosamt att hålla sig själv kvar i ett totalt avstängt tillstånd, men något utanför pockar kanske på uppmärksamhet så att man måste ta ställning till om man ska ta sig ur det avstängda och fortsätta att befinna sig i den stressande situationen eftersom det kan vara mer praktiskt att vara närvarande just då.

En annan betydelse är att man är apatisk och tycker att man borde ta sig ur det. Apatin är behaglig för att den innehåller mindre ångest, och om man sätter igång med något riskerar man att tappa vad som kan vara ett nästan meditativt tillstånd. Men vinsten kan vara att apatin tillslut försvinner helt och hållet när man bara gör något.

Hur man handskas med vardagen med minsta möjliga ansträngning

Jag har nyss vaknat upp ur den senaste spelkoman, Fallout: New vegas, och ser världen igen för första gången på 2 veckor. Det har blivit vår. Blommor som inte brukar räknas bland de allra första har kommit. (Är snödropparna redan döda?)
Jag har givetvis problem när jag försöker gå över från ett slags leverne till ett annat. Ett icke-animerat liv utan muterade skorpioner och eldsprutande myror, men med allt vardagligt som man behöver hålla sig vaken för att ta itu med.

Oidentifierbart objekt i min Pip-boy

Duschandet, städandet, ätandet

Vissa saker blir aldrig klara, hur mycket tid man än ägnar åt det. Som städning, och att duscha. Deprimerade människor tycker därför tillslut att sånt känns meningslöst. Det går ju alltid att ta igen längre fram. Om man inte duschar på en vecka, blir man ändå helren direkt när man väl duschar. Samma sak gäller disk, och golv som inte dammsugits.

Att äta blir man heller aldrig klar med, och det är mer invecklat än egen och rumslig hygien.
Om man inte orkar äta dör man ju tillslut, och om man inte kan sluta äta drar man på sig kilon som sänker den redan låga självkänslan.
Efter en period av för lite mat, eller för dålig mat, får magen svårt att vänja sig vid en hälsosammare kost igen. Man får lida sig igenom magsmärtor och illamående, medan man stegvis töjer ut magsäcken igen, och försöker smälta främmande, nyttiga föremål.

När jag är låg försöker jag hålla liv i utbudet av de matvaror jag klarar mig längst på, och har svårast att leva utan.
Detta är:
Mjölk
Havregryn
Knäckebröd
Ost
Kaffe
Snus

Snus är kanske inte en matvara, men det är ändå något jag förtär med kroppen, därför tycker jag att det passar på listan.
Kaffet behöver man inte säga så mycket om.
Mjölk och havregryn är en bra blandning, en slags snabbgröt. Man behöver inte äta särskilt mycket av blandningen för att bli mätt, eftersom havregrynen sväller i magen.
Ost fungerar utmärkt utan smör, om man smälter det i mikron (på knäckebröd.)

När jag känner att kroppen verkligen suktar efter näring, brukar jag köpa grönsaksjuice på flaska. Man kan låtsas att det är middagen.


Sådär har jag levt ganska länge nu, men jag har inte märkt det, eftersom jag har spelat. När jag slutade insåg jag hur icke-fungerande allting var, och ringde till en secondhand affär för att fråga om jag får hjälpa till där. Tyvärr fick jag inte tag på den jag sökte. Får se om det var en enskild impuls, eller en riktig idé som det kan bli något av.

Ickearbetande ickestudent

Det har gått ett sommarlov sedan jag sist hade plugg/praktik för mig om dagarna. Och när jag väntar på något väntar jag intensivt. Koncentrerar mig. Har svårt att fokusera på något annat.
Jag har försökt uthärda, börjat trivas, och till sist inte velat lämna den händelselösa tillvaron.

Till en början blev jag galen, särskilt efter att mitt marsvin dött. Livlösheten var förlamande. Jag flyttade halvt in hos mina föräldrar, och umgicks med min syster som mestadels sköter sina universitetsstudier därifrån. Spelade Mario på Wii flera dagar i sträck. Målade ett par fjädrar på en tavla med en kvinna och en uggla. Läste böcker om olika husdjur.

Efter att ha klappat på en orm och en skäggagam köpte jag en kanin. Det är inte tufft, men ska man ha en skäggagam måste man tvätta händerna i en minut efter varje gång man petat på den, för att inte få salmonella.
Kaninen har ett öra som står upp, och ett som hänger ner. Hon är rumsren, och springer runt benen på mig som en hundvalp. Jag började trivas i min lägenhet igen och spelade ett spel efter ett annat, fast på PC, dryga månaden i sträck.

Det hänger och fladdrar i en klädnypa i sprucken plast. Jag är nervös eftersom jag är neurotisk. Andra skulle kanske klackat sin spark och tagit dagen som den kommer. Inte veta vad man kommer plugga var, hur man ska bo, det är kanske likgiltigt eller t.o.m. uppfriskande för vissa sorters människor.
Jag skriver vulkanutbrott av anteckningar över dagarna som kommer. Vill för allt i världen strukturera upp alla måsten i lägenhetsvärlden, och inte tappa greppet om allt som fungerat så bra de senaste 2 åren.

1. Mata Juno
2. Bädda
3. Frukost
4. Duscha.

Så ska varje perfekt morgon börja. Och om bara morgonen är perfekt följer resten förhoppningsvis efter obesvärat.
Det funkar 2 av 7 dagar i veckan.

I framtiden måste 5 av 7 dagar fungera. Om jag hade jobbat på heltid, hade det inneburit något helt annat än att studera på heltid. Tidsgränserna blir flytande, oigenkännliga. Jag kan behöva plugga i allt mellan 0 till alla vakna timmar under ett dygn. Det finns ingen gräns för hur stressad jag kan låta mig själv bli, och hur sjuk jag kan bli av det. Jag är rädd.