Existentialistiska overklighetskänslor

Vad existentialism egentligen är har jag aldrig kunnat förklara med egna ord. Det beror antingen på att jag är dum i huvudet när det gäller filosofi, eller på att tankarna är så naturliga för mig att jag inte kan urskilja vad det är som skulle vara teorier. Dessa två förklaringar känns ungefär lika troliga.

Jag läste början av Äcklet i 15års-åldern. Den tråkade ut mig, trots att jag var intresserad av existentialism. När jag började läsa den igen tråkade den ut mig minst lika mycket efter ett tag, men de första sidorna gjorde mig häpen. Det är så min upplevelse av världen ser ut!
Jag iakttar och analyserar allting tills det blir en absurd gröt. Världen känns overklig... men oftare på ett behagligt än ett äckligt sätt. Om jag är närvarande i nuet, är jag inte närvarande i den yttre världen, utan i de reaktioner mitt psyke har på yttervärlden. I tillståndets mest totala form kan varenda detalj orsaka en stark hänförelse. Jag kan se ett löv eller en tillplattad ölburk och vilja stirra på det i evighet. Det fördjupar en upplevelse av meditativ trans, och påminner ibland om hur jag föreställer mig upplysning. 

Vad som hindrar mig är helvetet med de andra människorna. Jag vill inte ser galen ut. Därför brukade jag älska att promenera om nätterna, eller att över huvud taget bara vara vaken om natten. Det meditativa får fria tyglar när jag får vara ifred med det, och jag kan följa alla impulser som håller mig kvar i det. Känslorna sinnesintrycken ger blir intensivare, och mörkret förstärker effekten av att det inre och det yttre smälter ihop.

Jag skulle tro att jag har en fet god module i min hjärna, en ganska rejäl förmåga till spirituella upplevelser, men att mitt väldigt analytiska och materialistiska sätt att se på världen krockar med det, och gör att jag omöjligt kan se det som något mer än ett psykologiskt fenomen.
Sartre var antagligen ungefär lika introvert som jag, och om man är fruktansvärt introvert är upplevelsen av världen framförallt en upplevelse av det inre. När något utifrån plötsligt drar en ut ur sig själv, och gör att man ser världen utanför ordentligt, borde upplevelsen av den fysiska världen kännas främmande. Det är verkligheten, men den känns overklig. Och på så sätt skapas då kanske den där underliga känslan jag ofta får som jag inte vet vad jag ska kalla.

Sunkigheten

Jag har slutat snusa och börjat röka, vilket helt osökt får mig att tänka på den där gången då jag slutade röka och började snusa. Fördelen med cigaretter är att jag kan släppa min tandköttshypokondri, och få trevliga flashbacks till nudelknastrande studentlägenheter.
Nackdelen kommer att bli KOLhypokondri. Den har inte kommit än.

För att fortsätta i ett sunkigt spår har teorierna om mal-infestationens ursprung landat i sängen. Min moder tvingade mig att låta henne köpa en ny säng åt mig. Jag försöker upprätthålla en känsla av vuxendom, men det har varit omöjligt på socialbidrag. För den närmsta månaden har jag 59 kr att köpa knäckebröd för, och då har man inte lyxen att bry sig om att det är troligt att man sover på hemmet till hundratals insektsbebisar.
Jag har blivit så bra på att fånga malar att jag kan ta dem med handen i luften.

När jag provade en säng som är mycket mjukare än vad jag är van vid sa expediten att min ryggrad inte krokade sig när jag låg på sidan längre. Min teori om varför jag gärna sover på ännu hårdare underlag än min hårda säng om jag har svårt att sova, är att det inte finns så många ställningar som fungerar. När man väl hittat en är det bäst att ligga still. Kommer jag oftare eller mindre ofta ha lust att sova på golvet när jag äger en mjuk säng?

Vuxna människor i träd

Ibland får jag en våldsam lust att klättra i träd, men som vuxen känner jag mig hindrad att följa många av mina impulser. En 27-åring i ett träd ser galet ut. En 6-åring i ett träd är naturligt. Jag är avundsjuk på alla barn.
Dagar då jag är glad får jag i regel alltid någon impuls om jag är ute och promenerar som jag känner mig tvingad att kväva.
Vuxen spontanitet är att hälsa på någon utan förvarning och fråga om man får komma in på en kopp kaffe. Barnslig spontanitet är att börja gå längs mönster på vägen eller att se en fin sten och plocka upp den. Jag får oftare lust att plocka sten än att hälsa på någon.

Kanske vill de flesta egentligen fortfarande klättra i träd. Och om vi skulle bestämma oss för att det är okej att vuxna också klättrar i träd, skulle alla plötsligt sitta där uppe, lättade och glada.

Scott Hove - Tårtor med tänder

Läs artikeln...

Recept:

Scott Hoves hemsida: http://www.mshove.com/

Tidens tempo - ADHD vs Asperger

Läs artikeln...

Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.

Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan.  Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.

Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.

Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?

Panikattacker och hjärtinfarkter

I slutändan kommer jag antagligen dö av en hjärtattack för att jag tror att det bara är en panikattack. Men så kan man ju inte gå omkring och tänka för då får man ju panikattacker och i slutändan en hjärtattack av all oro.

Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.

Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.

Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.

Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.

Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.