Superdö

Jag är lite förkyld och började föreställa mig hur jag låg på sjukhus i karantän. Om en panikattack är på gång verkar sådana tankegångar helt logiska. Sen en slags hypokondri över att själva panikattacken var på väg, tillbaka till begynnande symtom som ökad puls och yrsel som kanske inte var pga panikattacken trots allt utan en stroke, tillbaka igen till panik över panikattacken och hur jobbigt det är att få för sig att man är på väg att dö, andningen försvårades vilket berodde på att kombinationen av två mediciner med muskelavslappnande effekt blivit för mycket för mina lungor, och ojdå snart skulle jag ligga på golvet och vilja spontandö för att ångesten var så stark och lida av posttraumatisk stress efteråt i åratal, men först ringa mina föräldrar och åka till akuten helt i onödan eller kanske inte. Undra om vi skulle hinna dit innan jag dött av stroke-andnöd-svininfluensa!

Förändra saker till det bättre? Nej, det vet jag inte.

Det ligger något i bakhuvudet som stör och leder till ihållande ångest. Insikt, och en känsla av att jag är mer av ett hopplöst fall än jag trodde. Jag behöver vända på det.
Insikt är första steget till förändring... den tanken är inte heller tröstande eftersom den innehåller krav. Jag brukar må bra av att ha listat ut vad jag mår dåligt över, men då handlar det om saker som jag kan ta tag i och lösa relativt snabbt. Det här handlar om att förändra hela det sätt jag lever på.

Mitt liv är inrutat, och jag gör allting för att behålla en känsla av trygghet. Eftersom väldigt små saker kan göra mig orolig smyger jag omkring för att inte skrämma mig själv i många situationer där det inte alls verkar finnas någon risk för att man ska börja må dåligt. Ibland finns inte risken för mig heller, men jag tar det säkra före det osäkra. Jag sätter på mig ett mentalt bilbälte när jag bara rör mig till fots, utifall att jag skulle krocka med en eller annan otäck känsla.

Förflyttning av olika slag verkar vara bland det mest skrämmande, tillsammans med att rikta min uppmärksamhet mot nya saker. Om informationen som når min hjärna är främmande kan det leda till att jag börjar tänka på något helt nytt! Och man vet ju inte om det kommer vara något uppmuntrande eller något deprimerande. Bäst att tänka på sånt man kan de psykologiska konsekvenserna av.

Om man bara anstränger sig riktigt noga finns det alltid något att hitta att oroa sig över. Jag är lite som ett virusprogram som ständigt står på och scannar, hittar mängder av virus men tar inte bort dem utan ser till att aktivera dem så att allting bli infekterat.
Det är lika bra att springa oron till mötes så att den inte överrumplar mig! Då tror jag att det är jag som bestämmer.

Existentialistiska overklighetskänslor

Vad existentialism egentligen är har jag aldrig kunnat förklara med egna ord. Det beror antingen på att jag är dum i huvudet när det gäller filosofi, eller på att tankarna är så naturliga för mig att jag inte kan urskilja vad det är som skulle vara teorier. Dessa två förklaringar känns ungefär lika troliga.

Jag läste början av Äcklet i 15års-åldern. Den tråkade ut mig, trots att jag var intresserad av existentialism. När jag började läsa den igen tråkade den ut mig minst lika mycket efter ett tag, men de första sidorna gjorde mig häpen. Det är så min upplevelse av världen ser ut!
Jag iakttar och analyserar allting tills det blir en absurd gröt. Världen känns overklig... men oftare på ett behagligt än ett äckligt sätt. Om jag är närvarande i nuet, är jag inte närvarande i den yttre världen, utan i de reaktioner mitt psyke har på yttervärlden. I tillståndets mest totala form kan varenda detalj orsaka en stark hänförelse. Jag kan se ett löv eller en tillplattad ölburk och vilja stirra på det i evighet. Det fördjupar en upplevelse av meditativ trans, och påminner ibland om hur jag föreställer mig upplysning. 

Vad som hindrar mig är helvetet med de andra människorna. Jag vill inte ser galen ut. Därför brukade jag älska att promenera om nätterna, eller att över huvud taget bara vara vaken om natten. Det meditativa får fria tyglar när jag får vara ifred med det, och jag kan följa alla impulser som håller mig kvar i det. Känslorna sinnesintrycken ger blir intensivare, och mörkret förstärker effekten av att det inre och det yttre smälter ihop.

Jag skulle tro att jag har en fet god module i min hjärna, en ganska rejäl förmåga till spirituella upplevelser, men att mitt väldigt analytiska och materialistiska sätt att se på världen krockar med det, och gör att jag omöjligt kan se det som något mer än ett psykologiskt fenomen.
Sartre var antagligen ungefär lika introvert som jag, och om man är fruktansvärt introvert är upplevelsen av världen framförallt en upplevelse av det inre. När något utifrån plötsligt drar en ut ur sig själv, och gör att man ser världen utanför ordentligt, borde upplevelsen av den fysiska världen kännas främmande. Det är verkligheten, men den känns overklig. Och på så sätt skapas då kanske den där underliga känslan jag ofta får som jag inte vet vad jag ska kalla.

Sunkigheten

Jag har slutat snusa och börjat röka, vilket helt osökt får mig att tänka på den där gången då jag slutade röka och började snusa. Fördelen med cigaretter är att jag kan släppa min tandköttshypokondri, och få trevliga flashbacks till nudelknastrande studentlägenheter.
Nackdelen kommer att bli KOLhypokondri. Den har inte kommit än.

För att fortsätta i ett sunkigt spår har teorierna om mal-infestationens ursprung landat i sängen. Min moder tvingade mig att låta henne köpa en ny säng åt mig. Jag försöker upprätthålla en känsla av vuxendom, men det har varit omöjligt på socialbidrag. För den närmsta månaden har jag 59 kr att köpa knäckebröd för, och då har man inte lyxen att bry sig om att det är troligt att man sover på hemmet till hundratals insektsbebisar.
Jag har blivit så bra på att fånga malar att jag kan ta dem med handen i luften.

När jag provade en säng som är mycket mjukare än vad jag är van vid sa expediten att min ryggrad inte krokade sig när jag låg på sidan längre. Min teori om varför jag gärna sover på ännu hårdare underlag än min hårda säng om jag har svårt att sova, är att det inte finns så många ställningar som fungerar. När man väl hittat en är det bäst att ligga still. Kommer jag oftare eller mindre ofta ha lust att sova på golvet när jag äger en mjuk säng?

Vuxna människor i träd

Ibland får jag en våldsam lust att klättra i träd, men som vuxen känner jag mig hindrad att följa många av mina impulser. En 27-åring i ett träd ser galet ut. En 6-åring i ett träd är naturligt. Jag är avundsjuk på alla barn.
Dagar då jag är glad får jag i regel alltid någon impuls om jag är ute och promenerar som jag känner mig tvingad att kväva.
Vuxen spontanitet är att hälsa på någon utan förvarning och fråga om man får komma in på en kopp kaffe. Barnslig spontanitet är att börja gå längs mönster på vägen eller att se en fin sten och plocka upp den. Jag får oftare lust att plocka sten än att hälsa på någon.

Kanske vill de flesta egentligen fortfarande klättra i träd. Och om vi skulle bestämma oss för att det är okej att vuxna också klättrar i träd, skulle alla plötsligt sitta där uppe, lättade och glada.

Scott Hove - Tårtor med tänder

Läs artikeln...

Recept:

Scott Hoves hemsida: http://www.mshove.com/

Tidens tempo - ADHD vs Asperger

Läs artikeln...

Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.

Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan.  Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.

Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.

Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?