Nerve race

Sunday, April 21, 2013

Hon berättade om hur hon blivit fullkomligt sönderslagen av sig själv, utan något tecken på sinnesrörelse
Vi fnös som vanligt åt alla köttsår fram tills dess att varje kris nått sin kulmen
och vår expertis i att stänga av känslor inte sträckte sig längre
Distansen bröts ner för ett tag
Vi låg utslagna i ett par dagar då och då
och erkände att vi brydde oss om varandra för att vi trots allt behövde tröst och ömhet som vilka människor som helst
Sen tillbaka upp och bort
Väldigt mycket bort

Monday, April 15, 2013

Skräckexempel

Den här människan är ett skräckexempel på illojalitet mot hela omvärlden
Den rör inte på sig när man petar på den,
men när man vill att den ska ligga still börjar den springa kors och tvärs.
Upp ur ett dike, ner i diket på andra sidan och så tillbaka igen.
Man ser ju hur rak vägen är!
Det är för fan bara att följa strecken i mitten och börja springa om det kommer en bil.
Alla blir väl lite överkörda ibland men det är ingen annan som klagar!
Olikheten verkar ha blivit tvångsmässig
Sådär får man inte lov att vara
Det tänker vi inte betala för

Sunday, April 14, 2013

sid. 101

Wednesday, April 10, 2013

Naturligt hög

Börjar med dissociation och slutar i ett harmoniskt medflytande. Fullkomligt lugn och överlycklig men trögtänkt och fumlig. Tyvärr ovanligt. Kräver en hysterisk situation som inte går att fly ifrån.

Förra julen i pjäsform, lite sådär ungefär:

Alla springer runt och håller på med matlagning. Jag gjorde sallad men ville plötsligt skrika rakt ut. Satte mig ner ett tag och bara tittade.

- Vad ler du åt?

- Nej jag bara *fniss*...

- Va?

- *Mycket fniss*

- Åh shit, nu har hon fått någon sån där psykgrej.

- Ja, jag ser det!

- Jag ska bala... bara. Hihi.

- Vad fan, haha!

- Ja, vad är det som har hänt nu? Du blir ju sån där ibland!

- Hihi, jag vet!

Mamma skrattar och skakar på huvudet.

- Nädeliksom... haha, vänta, jag måste koncentrera mig. Tääänk... eller vänta, sa jag det högt nu?

- Vad?

- Nej, man behöver ju inte tänka och prata.. på att tänka. Öööh... Du vet? TÄNKA HÖGT.. Gud, jag har inga hjärnceller kvar.

Min familj blir tysta ett tag för att jag skrek till, men rycks tillbaka in i ett muntert humör när jag blir fnissig igen.

- Hur kan det bli sådär egentligen?

Jag tar ett djupt andetag.

- Jag tror att kroppen börjar utsöndra eget morfin eller liknande när jag blir för stressad. Det är som att jag blir hög nästan efter en viss gräns.

- Ja, det ser ut så. Vad häftigt egentligen.

- Hihihi, jaaa!

- Vill du fortsätta med salladen eller ska jag göra den?

- Nääää, jag fixardet. Hihihihi.

- Skär dig inte i fingrarna nu då bara.

Tuesday, January 22, 2013

Den sjukfriska, låtsasarbetande kvinnomannen som målmedvetet ligger apatiskt och fantiserar om saker hen kommer hata att älska att göra i framtiden. Uppfyllandet av behov som inte finns, mata både sig själv och sin avatar. Frammana en drivkraft att jobba ännu mer gratis.
Det vattnas i munnen när jag/den tänker igenom ångestfylld relationsproblematik som förpestar och ger mening åt tillvaron. Om det typiskt självmordsbenägna argumentet är att ingen bryr sig är det livsbenägna att samla och lämna så många som möjligt.
I was here.
Inuti dig och dig och dig.
Ju fler som minns mig desto mer existerar jag, det är i grunden vad alla psykologer försökt lära mig.

I den äkta subjektiva verkligheten är stimuli det enda som existerar. Det kan lika gärna bara vara en bild av ett liv. När jag blivit för lat kommer allt upplevas i en koma där jag är lika lyckligt olycklig som nu.
Enbart förskräckelsen att inse att något inte gills!
Det här var inte den viktigaste av alla tänkbara upplevelser du kunde ha haft. Du trodde att du var glad, men i efterhand ser man tydligt att det var helt obefogat.

Existentiell ångest - för att vara en dålig känsla låter det så elegant!
Nästa gång jag drabbas av något ska det vara världsvana.
Jag ska bli så van vid världen att inget rör mig, och jag kommer kunna tolka och hantera allt.

Monday, January 21, 2013

Pages