2 dygn utan sömn

En helt förträfflig sömnlöshet. Professionell. Med 3 sorters sedativa blir det rent av skryt att kunna ligga ner i fem timmar utan att tappa medvetandet. Måste ha övat i åratal.
Drick mer kaffe för guds skull, det här kan bli ett mästerverk!

Upplevelsen de där timmarna då jag bara låg vaken var.... Försökte intala mig att det bara handlade om alkoholrester och zopiklonseroquelstesoliden, något som rensas ut av sig självt.

Ibland tror jag att rörelser kan ge mig mer ångest, så jag bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen. Tankarna hade blivit så luddiga att de verkade ofrivilliga, kom lite ingenstans ifrån som osammanhängande meningar. Började tro att jag hade ont i huvudet, ångrade mig och trodde att det brummade i öronen, ångrade mig igen och tänkte att obehaget bara var känslan av att ha tankar.
Fick panik över vilken ologisk tanke just den tanken var och klöste tag i madrassen.
Mindes att jag låg helt stilla hemma i min egen säng och andades ut.
Bestämde mig för att jag var på väg in i ett psykiskt helvete och började hyperventilera.

Jaja, nu ligger jag inte ner längre. Skönare att vara sömnstörd när man sitter upp.

Vara fri och veta om det

Har du någonsin ens velat ha en annan typ av liv? Bristen på trygghet är mindre av en plåga än den välbekanta trygghetsnarkomanin, för känslor hinns inte med när vad som kunde ha orsakat dem avlöser vartannat innan reflektionerna blivit djupare grubblerier. Som det ska vara sägs det, kanske bara inte på det här sättet.

Allt detta tjat om jungianerna som skulle påpeka att det liknar ålderskriser då den mest undantrycka delen av personligheten slår sig upp till ytan, och att den plötsliga balansen skapar en djup tillfredsställelse. Våldsamt bli mer av en hel människa.
Dramat blir till en underhållning som gör filmer, böcker och spel överflödiga.

"När det gäller relationer är du fortfarande en tonåring."

Den förbannade, efterlängtade våren

Utökad bordsyta bredvid sängen. Val mellan känslomässigt neutral facklitteratur, en berättelse att fastna i och en politiskt engagerande tidskrift. Fascinerad, rörd, arg.
Anteckningsblock och ritpapper.
Vatten och en burk Stesolid.
Fördragna gardiner och en färgglad ljusslinga kvar från jul.

Tävla med sig själv om att hålla sig vaken en hel dag, men sedan bestämma sig för att det är okej att börja bete sig som om man vore förkyld. För det här börjar se ut som en mildare version av de gamla vårdepressionerna. Bara 5 % av helvetet i huvudet, skulle jag säga. Inget att gnälla över.

Hittar ingen  passande input. Något att följa med lättnad. Något som inte kan förstärka en enda dålig känsla. Kanske en film jag redan sett där jag kan reaktionerna på förhand. Bara behöva härma sig själv.

Isolering. Tillslut ett transliknande tillstånd, och därefter en rastlöshet som bara består av en positiv vilja att bemöta världen utanför dörren igen. Motivation utan nervösa tveksamheter. (Glädje).

Den snabbaste årstiden

Det går alltid för snabbt. Är det inte den snabbaste årstiden?
Den får mig att pendla minst lika snabbt.
Allting är redan nytt och det finns ingen ordentlig vila i det.
Stimulans och energi tillsammans med en mental kramp som säger att det här är lika mycket ett liv som en avsaknad.
Inget förflutet. Halvt. Halverat pga en oförmåga att hålla kvar i människor i 20 år och kunna säga att de vet vem jag är och hur jag har formats. Veta vilka problem de hade i mitten av 90-talet. Varit där och delat något som gör att en tröst betyder något mer.

Men å andra sidan, alla dessa bilder om vem jag inte längre är, en form av förvridning.
För det är slut med henne.
Jag vill inte tatuera över hennes ärr, men jag vill samtidigt inte att hon ska återuppstå.
Något som rör sig framåt är största tecknet på liv. Det är kanske bättre att inte stå still än att aldrig ha bytt ut de stackars människorna.

Svårigheter att sortera sinnesintryck

Man kan säga att det är autismspektrum-problem, men man kan säkert kalla det mycket annat också.
Föreställ dig hur det skulle vara om din hjärna registrerade en radiopersons röst lika noggrant som rösten hos någon som försöker samtala med dig. Då skulle det vara som om det stod två personer framför dig och pratade om helt olika saker. Dessutom skulle ingen av dem tycka att det var något konstigt med det!

Hon stänger alltid av radion i bilen så fort jag kommer in i den numera, för att hon reagerat på hur mycket svårare jag har att svara på saker hon säger när den står på även efter att volymen dragits ner till en passande nivå.
Jag tror att hon lagt sig till med vanan efter några tillfällen då jag liksom börjat kisa med ögonen för att kunna koncentrera mig, men ändå bara kunnat svara "öööh" fram tills dess att jag skrikigt något tillbaka för att överrösta en halvt viskande röst på P3. Överrösta den så att jag inte hör den själv.

Allt det där blir ju värre när man är stressad förstås. All sorts koncentrationsförmåga försämras av stress. Det är då man får för sig att man lagt mobilen i kylskåpet, och går och tittar där flera gånger trots att man aldrig råkat lägga något i kylskåpet. Sen får man nästan anstränga sig för att motstå lusten att titta där ännu en gång och bli lite smartare i sitt letande istället. Men man kan inte bli smart. Man kan bara bli stegvis dummare och överlycklig när man äntligen hittat saxen på hatthyllan, för det var väl det man letade efter?

Och det är några steg senare som jag till slut måste ta på mig ett par hörselkåpor och en ögonbindel från SAS och lägga mig och sova för att jag inte kan slappna av på något annat sätt.
Opraktiskt om man hade planerat att göra något särskilt, men att försöka göra det ändå är meningslöst. Jag kopplar ifrån vare sig jag vill eller inte. Om jag inte ligger i sängen och sover sitter eller står jag istället någonstans och stirrar ut i tomma intet. Förhoppningsvis är det ingen som ser mig. Om någon gör det försöker jag ta mig ur det igen så fort som möjligt med risken att snart bli sån igen.
Min psykolog förklarade att det är en form av dissociation, men det brukar vara smidigare att kalla det för ett stressammanbrott så förstår andra ungefär vad jag menar.

Enkelriktat?

- Det var enkelriktat här egentligen.

Jag hade planerat att vara helt oberörd när hon såg på mig på det där sättet.

- Oj.

Jag hade planerat att han skulle vara helt oberörd när jag såg på honom på det där sättet.

- Tittade du om det var någon bakom nu när du bytte fil?

- Klart jag inte gjorde.

Hon berättade om hur hon blivit fullkomligt sönderslagen av sig själv, utan något tecken på sinnesrörelse
Vi fnös som vanligt åt alla köttsår fram tills dess att varje kris nått sin kulmen
och vår expertis i att stänga av känslor inte sträckte sig längre
Distansen bröts ner för ett tag
Vi låg utslagna i ett par dagar då och då
och erkände att vi brydde oss om varandra för att vi trots allt behövde tröst och ömhet som vilka människor som helst
Sen tillbaka upp och bort
Väldigt mycket bort