Matrisen och Malacandra

Hos föräldrar. Det gick inte så bra med sömnen inatt heller. Katten jag försökte sova jämte upphörde aldrig att spinna, hon spinner i sömnen också.
När jag lyckats somna i en soffa ringer dörrklockan. Det är en tysk man på altanen som önskar köpa fiskekort. Jag minns aldrig hur det går till, vad det är för priser och regler. Försöker förklara att jag inte vet vad jag gör med enstaka tyska ord jag minns.
Efter detta är jag klarvaken, skärrad.

Igår köpte jag mitt första digitala armbandsur för 40 kr på Lidl. Det sades vara vattentätt. Jag var tvungen att prova om det stämde, och det gjorde det inte.

En av nätterna läste jag ut i sista delen i Sprawl-triologin, av William Gibson. Har fortsatt på en annan triologi också, av CS Lewis. Glöm Narnia, "Uflykt från tyst planet" är guld!
Har känt ett starkt behov av att prata om allt jag läst.
Ibland kan mina intressen inte hålla sig kvar i huvudet, trots att jag märker att andra är totalt ointresserade av att höra om dem, eller till och med blir besvärade. Ju tråkigare de ser ut att ha det, desto snabbare pratar jag, för att hinna säga så mycket som möjligt innan de ber mig hålla käften. Jag blir allt mer osammanhängande, vilket blir ännu störigare.

"Matrisen är bebodd av artificiella intelligenser! Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Långa svajande varelser, det är ju svagare gravitation på Malacandra. Jag undrar om det innebär att de har högre densitet också, molekylerna borde packas tätare. Och aliens som levt så länge att de studerat hela evolutionen på jorden! Jag vill också ha simstim-läsare bakom öronen. Simulated stimulation - man upplever vad andra upplever, på håll! Nervsystemen blir liksom ihopkopplade. Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Har digitala varelser existentiell ångest? "

När ämnet sedan egentligen är helt uttömt, börjar jag om från början, eller nämner poänglösa smådetaljer, för att kunna fortsätta prata om det.
Detta hände senast när jag, för tillfället, förstod relativitetsteorin. Tyvärr verkar man bara kunna känna att man förstå den korta stunder, innan konceptet blir helt absurt igen.

Hur fick allt detta plats i en liten kökslåda?

Verklig science fiction för olyckliga ateister

Det finns forskare som är anhängare av en teori där det finns fler universum än vårt. Den verkar ha blivit okej att tro på. Anledningen till att teorin uppstått, är att vårt eget universums komplexitet verkar vara en sådan otrolig lyckoträff. Det finns en rad värden som hade omöjliggjort vårt universum, om de bara varit ytterst lite högre eller lägre.

Ämnena i det periodiska systemet bildas i stjärnor. De enklaste atomerna väte och helium omvandlas till andra ämnen allteftersom en stjärna förbrukar sig själv och gradvis imploderar. Stjärnors (inklusive solens) livslängd är avgörande för hur långt in i en evolution en planet med liv ska hinna komma. Det måste vara rätt balans mellan tyngdkraften och universums expansionskraft för att universum ska undgå att dra ihop sig till en ny enda klump innan det hinner utvecklas, men ändå inte expanderas med sådan kraft att planeter och stjärnor inte kan klumpas ihop, och gruppera sig i galaxer och stjärnsystem.

Chansen för att en big bang så småningom skulle kunna resultera i något så invecklat som det universum vi lever i är ytterst liten, om man tänker på alla de sätt något kunde gått fel på. Och om man jämför med tärningar, för det brukar man göra, så ju är chansen att man slår en sexa större ju fler tärningar man får slå med. Likadant tänker antagligen astronomerna. Om flera universum skapades är chansen större att ett universum som vårt ska finnas bland dem.
Men å andra sidan blir alltid en tärnings resultat något av de möjliga alternativen, och om det då bildas en planet som jorden på sexans sidan så kommer förstås mänskligheten där fascineras över vilken tur de hade att det blev just en sexa. Och om det inte blivit en sexa hade ingen börjat undra varför, eftersom ingen som kunde undra hade funnits.

Hursomhelst. Den här teorin om flera universum ska jag läsa om någon gång. Det måste finnas fler argument, sådana som kanske kan övertyga mig, till varför teorin skapats.

Jag brukade inte ha något intressant alls att tro på. Jag tror varken på ett liv efter detta, på någon gud, på själen eller på att de obducerar aliens i Area 51. Bara att allt är vad det ser ut och vara, och sen dör man. Jag brukade också tänka att tid inte är något annat än ett begrepp människan hittat på. Men så råkar visst relativitetsteorin, som är allmänt accepterad bland vetenskapsmän, säga att det här ingentinget Tiden kan manipuleras av fart och tyngdkraft. Att om jag sitter i en rymdfarkost som åker nära ljusets hastighet har jag möjlighet att återvända till jorden några minuter senare och upptäcka att hundra år har gått på jorden sedan jag lämnade den.

Det är svårt att acceptera att detta kan stämma, men jag lyckades tillslut och, det var verkligen en helt ny sorts upplevelse, att kunna överge något jag tyckt varit självklart.

Det är alltså ett tips för olyckliga ateister. Naturvetenskap kan vara lika häftigt som att leta spöken! Läs om Einstein och kvantfysik.
Sånt är väldigt avkopplande att intressera sig för eftersom man får en chans att ta en paus från sin påträngande subjektivitet och till och med från hela mänskligheten.
För ett jämnt humör ska helst psykologi och fysik ta ut varandra känslomässigt.

Läs även:
"Tips på vetenskapliga tankar och teorier som kommer att rubba din världsbild"

Skrämmer slaget ur folk

En äldre kvinna stirrar på mig. Jag fortsätter stoppa apelsiner i påse. Jag tittar upp två gånger, och hon ser likadan ut. Hon står blickstilla, med ögonen uppspärrade och fallen haka. Hon ser rädd ut. Är det verkligen mig hon stirrar på, eller stirrar hon ut i tomma intet utan att vara medveten om att blicken är riktad mot mig? Shit, vad har det här med att göra? Ser jag ut att ha en pistol? Pågår jag kanske en omvandling till vampyr eller varulv?
Jag blir tvungen att gå förbi henne och är rädd att hon ska bli rädd om jag kommer för nära, men ingenting händer. Hon verkar ha återgått till det normala.

I de flesta fall då någon blir rädd för mig är det för att jag är ute på natten och beter mig som om det vore dag för att jag har vänt på dygnet. Det kan jag väl förstå att de antar att jag är någon sorts våldsmänniska då, pga mörkret. Det roliga är att jag är 157 cm lång! Skärpning liksom, jag är inte farligare än en smurf.

Vid halv 3-tiden idag var jag trött som om klockan var runt 8, trots att jag somnade ca 2. Jag hade druckit två koppar kaffe vid 2 olika frukostar som jag båda råkat somna efter. Inte mycket annat hade gjorts för att anpassa sig till tiden på dagen. Jag bar ut lite disk till sin rätta plats på diskbänken när jag såg att någon vinkade till mig genom mitt köksfönster. Det var min mamma. Hon ville gå och fika, men inte själv. Så jag duschade och följde med henne. Jag pratade en massa... jösses. Jag har i regel två modes; sprudel och zombie.

"Jag har lite problem med den här kavajen för att jag ser ut som en affärskvinna i den, och det är jag ju inte. Men så kom jag att tänka på att jag också ser ut lite som en Men in black i den, och det är ju precis vad jag är. Jag ska skaffa alienvapen och sådan där minnesförlust-sticka, du vet? Kommer du ihåg solglasögonen jag hade som Hanna hatade för att hon sa att jag såg ut som en fluga i dem? Jag undrar vad hon skulle säga om de här då! De andra var helt normala i jämförelse. Jag ska se om jag kan utöka det till att kombinera de här glasögonen med min knallgröna keps eller om jag inte vågar gå ut då... Tänk, jag upptäcker ofta att jag är helt grön! Vad är det för sommar idag då! Vad är det som händer? Det är tur att jag har mina gigantiska solglasögon på mig. Jag köpte en dvd med Pilates förresten för några dagar sedan och det var skittråkigt. Det går ju så långsamt. När jag blir rastlös kan jag sätta på musik och hoppa tills jag blir trött, det är ju sånt jag vill göra då och inte meditera. Meditera kan jag göra närsomhelst, det är ett av mina normaltillstånd. Du borde gå in på aftonbladets hemsida, de har ett bra test där som man kan göra för att se vilket parti man står närmast, och så får man se det i staplar sen hur många procent man är för varje."

Dessutom ringde jag henne senare på dagen, för att vräka ur mig allt möjligt jag var upprörd över, sånt jag börjar tänka på när försöker sova mest och som sedan är kvar i huvudet. Det handlade mest om hatbrott, och sådana alldagliga fördomar människor knappt är medvetna om att de har ens för att de bara är vana vid att det är så människor tänker.
Som tur är har jag läst ut boken om Ecce Homo-utställningen nu. Jag minns när det var debatter om den, men det är verkligen väldigt maffig homofobi när man samlar ihop det i en bok sådär, mordhot hit och dit.

Knarkiga pupiller

I påskas, runtikring, satt mamma, jag och Hanna vid köksbordet, och diskuterade ögonfärger.

M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!

Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.

Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.

Historien som utspelar sig i en klockaffär och inte leder någon vart

20 minuter innan Försäkringskassan stängde bestämde jag mig för att cykla dit istället för att fortsätta sova bort dagen. Jag var också i en klockaffär för att byta batteri, men mannen i affären hade mer att invända.
- Det där plastarmbandet har spruckit, det ser du va? Och det är något över urtavlan här?
- Ja, jag tror det är aceton jag spillt där.
- Ja, då går det nog inte få bort serdu.
Han gick och försökte ta bort det med specialvätska, det gick inte så det var antagligen en sönderfrätning snarare än en fläck. Han tyckte då såklart, klockhandlare som han är, att jag behövde en ny klocka. Gärna en över 1000krs-sträcket.

Ojoj, nu börjar det gå överstyr det här, tänkte jag. Men när han berättade om olika specialfunktioner sade jag automatiskt "ojoj!". Vilket var vad jag tänkte över att jag stod där och hade råkat bli intrasslad i försäljarstrategier.

Jag var inte social idag, för jag har hållit mig för mig själv ett tag.
Försäljaren verkade irriterad, han nästan ropade vissa ord. Jag undrade om han var frustrerad över hur outbildad jag är, klockmässigt, eller om han bara ville få mig att vakna upp ur min zombietillståndet.

Först började han förstås prata om mode och vad tjejerna gillar nu. Det var ganska stora klockor i vitt, rött och rosa med hjärtan och glitter. "Strass, strass, strass ska det va nu!" sa han uppspelt.
- Jag gillar inte glitter, sa jag.
Då vände han och tänkte kanske ca: "okej, hon är den mer sportiga typen av tjej". Han gav mig den klocka jag blev mest förtjust i. En svart och grå-randig med sådana slags standardfuktioner jag aldrig haft, jag har bara haft analoga klockor. Jag tillät mig dagdrömma lite om vilka alla möjliga knappar jag kunde ha runt handleden att trycka på. När jag verkade positiv till den drog han till med äventyrarklocka nr 1 med barometer och kompass. "Ojoj!" sa jag.

Sen kom vi på något sätt tillbaka till glittret, eftersom jag inte verkade övertygad, och det var ju trots allt vad tjejer i min ålder föredrog. När jag än en gång visade missnöje tog han supergissningen att jag kanske ville ha äkta diamanter och inte krimskrams.

Helst av allt vill jag att min gamla barnsliga djungelklocka ska återuppstå. Hellre än att jag t ex får en diamantklocka gratis, för det skulle bli ett så stort ansvar att tänka ut hur och var man säljer något sånt på ett bra sätt... Varför känner jag mig förolämpad?

*I alla möjliga situationer i livet kan man tänka att människor i kuber har det värre. (Cube I, Cube II, Cube zero). Befinner man sig i ett tillstånd av psykisk eller fysisk tortyr kanske det inte stämmer, förstås.

Svammel - Näsblod

Mitt näsblod är stressrelaterat. Jag började känna av det precis efter att dörrklockan ringt när jag var mitt inne i sorteringen av en pärm medan jag lagade mat och lyssnade på jazz, som i sig kan vara en väldigt oroande slags musik. Fladdrig, obekymrat utan reglemente! När jag försökte få sån fin ordning i pärmarna, medan vattnet hade stått och kokat på mig ett tag och schäfern började skälla i sin iver att få överfalla mig som hälsningsfras.

Det var AC som kom. Jag sa att jag har visst redan magsår, fast i näsan. (jag vet att magsår inte beror på stress utan på ett virus/en bakterie men det associeras ändå fortfarande med stress)
Tidigare på dagen pratade jag om att det kunde vara bra att råka få det så att man har det som ursäkt. "Jag är sjukskriven - blödande magsår". Det är smidigt, då håller sig omvärlden borta med sina krav. Men så berättade AC att man kan spy ut en hel del blod, att det kan gå riktigt illa. Då ville jag inte vara med mer. Men jag måste distressa det här faktumet att jag har Näsblod pga Stress!

Det går alltså skapa sig stress en dag ensam i sin lägenhet. Vad finns det att oroa sig för då? tänker andra. Det är knappast så att jag väntar på elektriska stolen och försöker undvika den som i Prison break. Jag följer Prison break, sånt är tänkt som avkoppling. Se på filmer och sippa kaffe och ha semesterbra.

Jag är intresserad av fängelsemiljöer för att jag trodde det var min framtid när jag var yngre. Tänk gymnasievalstider, och en tjej som säger att hon vet att hon kommer att hoppa av, inte orkar med sånt där. Hon frågar vad som händer om hon inte kan komma in i arbetslivet och försörja sig själv sen? Det är ingen som vill svara på sånt, de undrar bara "vad är det för dumheter!?" Och trycker gymnasievalpapprena längre upp i näsan.
Alltså förberedde jag mig mentalt på en framtid då jag var kriminell till yrket, och blev intresserad av fängelsemiljöer i förebyggande syfte. Därför ser jag Prison break nu, för att jag inte kommit över det. Eller för att det är en bra serie.

Vi var ute i Vetlanda kl 21 och spionerade runt hörn, tittade in i stängda affärer, morrade på en katt som retades och smög efter. Inte jag! Men jag kan verka hundartad när jag kommer in i det ordentligt. Jag rusade runt på alla fyra och försökte ta min gigantiska studsboll ifrån henne. AC ojade sig över möbler och annat som förflyttades när vi jagade varandra genom min lägenhet.
Att skaffa hund är en utmärkt motionsmöjlighet. Man kan skratta som en galning åt hur söt en hund är när den försöker gräva sig in under en soffa för att en boll rullat in därunder, och hur den sen står på ens rygg för att vara med och så nära som möjligt och se när man själv tar ut den med mänskliga metoder.
Skratt är Bra.