plikt&plikt&plikt

Det är som straffarbete. Ganska obligatorisk.
Det står i vägen. Som att fastna med fötterna i snaror när man är ute och går i en skog.
Jag dubbelarbetar och pluggar både vad de tycker att jag behöver och vad jag själv tycker att jag behöver.
Vem har rätt?

    "Skriver du på arbetet nu?"
    "Nej."
    "Men det ska vi lämna in i morgon, och vi kommer inte skriva åt dig."
    "Nej, jag kommer skriva åt er."

Lägger mig ner, tungt som en kraschande komet. Något kryper i pannan. Jag nyper tag i det och slänger iväg det. Nått som liknar en tvestjärt landar på golvet.
Jag låg på marken i skogen och nästan sov. På 11km friluftsdag.


Det är kört nu. Det kommer sägas att jag inte har någon framtid.