Positiva och negativa underland

Det finns positiva och negativa underland. Underland är riktiga konstigheter, eller tolkningar som gör något till en konstighet/overklighet på trevligt mystiskt fiktiv-likt sätt, eller på mardrömssätt.
    Tänk vad jag identifierar mig med Alice. För 5 år sedan pekade en pil med texten "ida i underlandet" mot min dörr, och det har inte förändrats sedan dess. Trots att skylten är borta är den kvar liksom, som antimateria eller nej, som något annat jag förstår och därför får lov att använda i en mening.

Jag läste Illustrerad vetenskap när nedervåningen plötsligt verkade ha försatts i kaos. Röster överallt, skrammel. Syster och mamma var där nere och pratade med en eller fler okända människor, och de skrattade. Det verkade vara en riktig festlighet som jag inte var med på, så jag läste allt snabbare för att hinna uppleva det innan gästen/gästerna gick.
    Mamma ropade plötsligt upp till mig från foten av trappa.
- Svara inte!
Svara inte?
Några sekunder senare ringde telefonen.


Artikeln var färdigläst och jag smög mig förundrat ner, men trots alla röster verkade det inte finnas någon oväntad där.

- Är det någon här? skrek jag de 2 metrarna fram till mamma, för TV:n var på så högt.
- Va?! Nej, det är bara vi.. jaha, det var nog TV:n du hörde. Vi var lite döva, det var Ronja Rövardotter.. eller nej, vad heter det?
- Emil?
- Nej.. Lejonhjärta, Bröderna Lejonhjärta. Och ja, vi hörde inte så bra, eller jag vet inte. Vad konstigt egentligen. Gu vad högt det är!
- Ja.
- Ja, men vi var lite döva just då, eller jag vet inte. Nu hör jag ju.

Mysigt konstigt, alltså.


Så här kan ett otrevligt konstigt se ut:

I onsdags vaknade jag vid ett på eftermiddagen, gick genast ner och tvättade håret, satte mig i bilen och åkte till Nässjö. Äckelsvindel när jag kommit dit.
"Jag har bott här, vad sjukt.. Nej, tänk inte på det! Jag har inte bott här, allt är helt främmande."
 Jag parkerade vid biblioteket och gick till en tatueringsstudio och tatuerade mig.
"Jag tatuerar mig, vad sjukt.. Nej tänk inte på det, jag tatuerar mig inte."
Jag försökte förneka bort mig från det ovanliga för att inte sväva in i surrealistiska ovädersmoln, och jag lyckades balansera mig kvar på kanten så att jag aldrig fastnade i det.
    När satt i bilen med bandage runt underarmen och stirrade omkring var det inte skrämt längre, utan myschockat.


Så allt handlar om mys och frånvaron av mys. Mys är den ultimata känslan, likamed tillfredställelse. Jag känner lättast tillfredställelse när jag sorterar mina böcker eller filmer, sjunger högt, ensam i en bil eller sitter utomhus och dricker kaffe.
Jag får lättast mardrömssurrealism när jag är ute och går i naturen eller i en stad med någon som beter sig som om allt är som normalt när det inte är det eftersom att alltihop utspelar sig utomhus. Eller när jag vaknar mitt i en dröm, eller när jag upptäcker att jag inte gör det jag gjorde för att jag har försvunnit in i associationskedjetankar, eller märker att jag både gör ingenting och tänker på ingenting utan att ha märkt att allt stannade upp.

Funderar på tatuering

Ska man märka sig för livet som om skadan inte redan är skedd. Jag letar symboler, väntar på pengar och impulser. Kanske har jag pengar redan, jag vet inte. Jag är inte i närheten av en bankomat, biblioteket, syon, sjukhuset. Jag har varit bara hemma ett tag och stickat på en filt, största delen av tiden. Det låter dammigt, som när det är så dammigt att spindelnäten blir sega, men jag upplever det inte så. Jag känner mig som ett kollektiv som tillverkar vad det behöver.

Tillverka fysik

Ah,jo, jag tänkte uppdatera igår. Men det fanns ingen bokstav som var rätt att börja med. Ord var inte rätt, det var bättre med mindre mänskliga saker. Som planeter. Rymden är nästan hanterbar.
Jag funderar på att skapa ett eget universum, eftersom storlekarna i Vintergatan är så olika att jag måste göra en sol på 1,5 meters diameter om Merkurius ska kunna ersättas med en stenkula. Även ha en bit av fantasiplaneternas yta och atmosfär i någon slags glasbehållare. Jag kan titta in och tänka på Alfa Centauri. Två ficklampor som i Stargate och tänka ut underliga fysiska lagar.

Tystheten är nog underskattad. Jag undersöker dövhet och blindhet. Efter 20 år i nästan samma hem klarar man sig ganska bra, jag kan göra många saker medan jag blundar. Men jag är mycket äldre och yngre än 20 år, tiden stämmer inte. Därför läser jag om Einstein.

Jag öppnade diskmaskinen helt som vanligt och såg vattnet forsa mot mig. Trots det så hör jag vad människor säger till mig, de märker ingen skillnad för jag säger va lika ofta som vanligt. Och mitt hår är plötsligt långt nog för att dölja de klassiska, gula öronpropparna.


Inte för att det här liknar en text, men igår när det var ännu värre gjorde jag en lista istället.

Karaktärer i olika serier som jag identifierar mig mest med:
Friends - Chandler
That 70's show - Hyde
Six feet under - Claire
South park - Kenny
Nalle Puh - Nasse 

Så nu kan jag slänga det pappret och lite av den forna ordningen skrapas fram.

Skrika och köra

- Det har försvunnit flera snapsflaskor här.
- Jag har tagit dem.
- Men du får ju inte ta vår sprit.
- Nej.
- Och man dricker inte hur som helst, du kan ju dricka på helgerna.
- Jag bryr mig inte om sånt eftersom jag dricker för att dämpa ångesten.
- Ja, det var det jag var rädd för. Det finns ju andra saker, som motion.
- Ja.
- Men du får inte ta vår sprit.

Några dagar senare började jag utan att riktigt veta vad jag gjorde packa en väska. Fort, fort. Jag gick ner i köket, tog bilnycklarna. Satte mig i bilen och skrek rakt ut. Körde.
Jag körde i en timme. Parkerade i en helt annan stad, lade mig i baksätet och försökte sova. Det var för kallt, och jag var inte tillräckligt ensam. Alltså fortsatte jag att köra och parkerade en bit in på en skogsväg. Jag ställde mig utanför, lutad mot bilen. Rökte och snusade. Jag skulle inte lyckas somna i bilen. Ringde tveksam hem.
- Jag mår skitdåligt.
Jag hyperventilerade.
- Så ja, så ja... lugn. Var är du?
- Jag är i en skog någonstans.

Hon tyckte att jag skulle komma hem och sova där.
Eftersom möjligheten att finna en ordentlig trygghet är som störst hemma körde jag. Sakta sakta, skakandes i hela kroppen, medan hon pratade med mig för att distrahera mig lite från min ångest.

När jag kom hem hade hon lagat middag till mig, 11 på kvällen.
Jag lade mig i soffan i TV-rummet, och hon pussade mig på kinden innan hon gick och lade sig. Det gör hon bara när det är kris, och jag blev otroligt lugnad av att hon förstod att det är kris.

Jag sov bättre än på länge, med kläderna på. Ångesten har övergått i en harmonisk sorg.
Hon har kommit med olika förslag på hur en helningsprocess kan läggas upp.
Träning.
Mina föräldrar drog upp pappas gamla träningsbänk i rummet utanför mitt gamla rum, och ja, det fungerar till viss del att styrketräna. Komma bort från psyket, bli kroppslig.
Jag ritade ett hjärta i tusch på mitt vänstra bröst, så att jag tydligt skulle kunna se att det fanns där. En viss kärlek till allt.

Du finns i många olika versioner

Sitter på balkongen och stickar, röker snusar och dricker kaffe medan jag antecknar saker som händer.

12:45  Postbilen kör förbi söderifrån
12:46  Ett uvdjur hoar
12:46: Två "gula domherrar" sitter på antennen
12:55  Röd kombi svänger upp på vår ladugårdsgrusväg
12:37  Blå moped med vuxen förare kör förbi från norr

Dröm: Jag står på balkongen och ser ett stort, svart flygplan störta i skogen. Jag ser människor halvspringa ditåt.

Jag drabbades. Ibland slåss allting, och den slog mig. Det sa: du finns i flera upplagor, i många olika versioner. Du kan återfinna en del av dig själv i alla människor.
Jag ser bilder från länder jag aldrig besökt, och inser att jag föddes där.
Det är som att vara ute en natt i en stad med sina vänner. Man är full, ramlar ihop på trottoaren och fylls av en känsla som sammanfattar allting. Och det är bråttom att beskriva den med så många ord som möjligt innan känslan försvinner.

När man vaknar nästa dag i det vanliga tillståndet finns inte logiken i det kvar.

Röntga hennes nacke

Jag har en konstant känsla av att ha fnyst upp julmust i näsan, det är kanske snuset som smugit uppåt via slemmet. Bra, koncentrera mig på slemmet och snuset, och inte på krypningarna i benen som har förstört min sömn den senaste veckan.
   
Jag hade svårt att bestämma mig för om jag brydde mig eller inte om att solglasögonen kunde falla ner från balkongen när jag lutade mig över räcket vid midnatt för att spana efter det större djur som knakade i buskarna på andra sidan vägen. Jag tänkte att är det en ko kommer den inte ha överlevnadsinstinkter nog att reagera om jag visslar. Jag visslade och prasslandet upphörde ett tag. Alltså var det något vilt och farligt. Säkert vildsvin bästjaghållermiginomhus.
   
Jag ska upp vid 6 för att skjutsa på mina föräldrar, vi har bara en bil för tillfället, och sen följa med H till doktorn. Jag hade inte behövt delta i krånglet, men jag ville så absolut uppleva bibliotekets utförsäljning så snart som möjligt.

En timme efter jag somnat drömde jag att det stod en människa vid min säng. Människan försvann inte bara för att jag vaknat, så när jag insåg att jag var vaken och att hon var där skrek jag.
Mamma, som är van vid att skrämma mig av misstag, slösade inte tid på att göra något märkvärdigt av detta.
Hon sa att tiden var inne. Och skjutsandet började.

H skulle på röntgen för att hennes nacke knakar så väldigt. Jag börjar lätt skratta när jag hör det och då blir hon arg.
I väntrummet pep min väska till. Det var äggklockan jag tagit med mig för att hålla reda på tiden.

Jag var själv i bilen på en annan parkering, en timme innan biblioteket öppnade.
Vanligtvis är det obehagligt att vänta i en bil, för jag känner mig som ett muséeobjekt i en monter. Det här gången fylldes jag av ett högst oväntat och intensivt lugn. Det var meditativt att stirra ut och följa olika händelseförlopp. Jag tänkte på tiden. Byggnaderna vid den här parkeringen ser ut som om det är från 60-talet. Jag brukade vilja ha levat då, tyckte att det var min rätta tid. Nu kändes det bara oerhört klaustrofobiskt. 1995 också, då min familj fick sin första dator.
Det fina med framtiden är att det förhoppningsvis är enklare och billigare att resa, att alla har bredband och att det blivit lite smartare anordnat det här med utbildning. Att man inte ska behöva läsa en massa som inte har med jobbet att göra bara för att man behöver en viss poäng för att komma in på stället där man börjar plugga det som man kommer ha nytta av

... Aa usch, framtiden. Jag ska till en syo på komvux på måndag. Jag har tänkt ut lite vad jag ska skrika till den här personen :)
(Jag är inte den som skriker på folk, det händer inte, men det hände en gång hos en syo.)