Jag vaknade mitt i en av nätterna i somras av Nine inch nails på hög volym. I rummet utanför tittade en tysk kille från Sydafrika fram bakom en boxningsbag och sa:
- I love your art.
- Ööeeehm, thank you, sa jag.
Det hela var så oväntat och intressant att jag bara stod där och stirrade på denne främling ett tag, sedan gick jag baklänges in i rummet igen och lade mig i sängen med vidöppna ögon.
S och jag hade nyår i min lägenhet med folköl och ljuspistoler till 8-bitars.
Vi formulerade nyårslöften, vilket jag inte brukar göra, men för i år kändes det rätt.
Hur mycket man ska kräva av sig själv är svårt att bestämma, men har man dåligt samvete över hur man tar hand om sig själv är man antagligen för slapphänt och behöver skälla ut sig själv. Gärna hotfullt, upptryckt mot en vägg.
Jag har sovit för konstigt och för länge, ibland försovit, ätit sämre än jag kunnat göra. Okynnes - stängt av hjärnan, okynnes - hamnat liggandes på golv i obehagliga ställningar och okynnes - bara ta det som är smidigast att stoppa i munnen och äta.
Visst, allt det där är depressionssymptom, men vad jag menar är att man kan vara okynnesdeppig. Det kan gå att välja mellan att bete sig normalt och att bete sig deppigt ibland. Väljer man normalt beteende så blir det behagligast i slutändan, men det kräver mer energi att dra igång det normala beteendet än det gör att deppa. Det behagligaste just när man har den där valmöjligheten är att välja det som kräver minst energi. Osmart. Jag ska bli hälsosmart.
Efter nyår brukar jag göra en årssammanfattning, det har jag inte gjort. Istället fick ni ett random händelseförlopp återberättat ovan.
Nu ska jag bli vild, och brutalt gegga ihop tankar och minnen utan hänsyn till logiken. Det kommer bli antingen intressant eller olidligt.
Aceton i pappersskärsår från papperna i alla de pärmar vars innehåll jag bytte med varandra. Det gör ingenting, jag har blivit musiker och förälskad. Jag har en ny cykelsadel på lämpligare avstånd från pedalerna, en ny skrivbordsstol som inte överröstar med gnissel. Tvätten blir tvättad och jag spelar ett spel jag kan leva mig in i. Bloodlines, vampyrer. Jag söker igenom gränderna efter halsar att bitar i, tar en paus och pusslar ihop några toner till i Reason. Börjar eventuellt oroa mig för människor som mår dåligt, för att sedan istället få lyckorysningar när jag minns anledningen till att alsolsprit i öppna små sår på halsen inte gör så mycket det heller. Eller rengöringsmedel i tomatknivsskuren fingertopp, vad jag blöder och håller på!
Det har gått över. Jag pratade i telefon och sysselsatte högerhanden med att försöka rita exakta kvadrater med musen på skrivbordet. Efter ett tag avancerade jag till cirklar och rektanglar i photoshop:
Så jag är ledsen? undrade jag förstås, eftersom det där är en av de mest typiska bilderna av ledsenhet. Men jag insåg att det bara var vad jag förväntade mig att vara. Så smidigt att bara stänga ner photoshop och göra något annat.
