Ingenting känns viktigare nu än att vara vaken tills jag inte står ut längre. Uppleva så mycket som möjligt. Inte missa en skiftning i ljuset utanför (skymning och motsatsen).
Det är slut med andra människor. Jag föredrar mig själv långt före allt annat, någon som jag vet var jag har och vad jag får av.


Varför har jag alltid blivit uppspelt över det dåliga i världen?
Det olycksbådande, det olyckliga.
Jag blir lyckligare av det, till och med. Är jag den ultimata sjuklingen?



När jag blundar ser jag mörkret som genom 3D-glasögon.
Jag borde veta allt, herregud. Skärpning. Perfektionism.
Jag vet var jag står men befinner mig ändå på fiendesidan.