Kanske förstår inte hjärnan riktigt varför ett hot skulle komma inifrån. Efter en viss gräns kommer en paranoia då jag tror att det är något utifrån som är på väg att anfalla mig.
Jag satt i TV-rummet och trodde med jämna mellanrum att en nära-döden-upplevelse var på väg. Hade andnöd. Därefter kom en plötsligt skräck typisk för barn om att något under soffan ville slita av mig vristerna.
Det var mitt på dagen, ljust. Jag hoppade upp i soffan, stirrade ner mot golvet, hyperventilerade.
Kanske en överdos av tragiska böcker och filmer? Det lugnar mig till att börja med, att se att andra har ångest också. Men efter ett tag verkar hela världen vara full av det och jag behöver motsatsen. Glad, klassisk musik och My little pony. Jag är på väg dit nu - jobbiga böcker till klassisk musik.
Måste göra vad som känns bäst för varje enskild minut. Nu vill jag blunda med sänglampan tänd, riktad mot ansiktet.
No comments:
Post a Comment