Jag insåg att jag behövde socker, mycket mycket socker, för att min hjärna skulle fortsätta orka behandla den övermäktiga mängden intryck, och inte snubbla över sig själv uppe i sitt högvarv. Snubblandet blev till fysisk smärta. Mina inälvor krampade ihop sig tills jag låg hopkurad på golvet och skrek rakt ut utan någon som helst tanke på omgivningen. Den yttre uppståndelsen fick inte plats bland allt min hjärna hade att bearbeta. Jag trodde att jag skrek att jag hade ont i magen, men det var visst huvudet.
Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.
No comments:
Post a Comment