Ickearbetande ickestudent

Det har gått ett sommarlov sedan jag sist hade plugg/praktik för mig om dagarna. Och när jag väntar på något väntar jag intensivt. Koncentrerar mig. Har svårt att fokusera på något annat.
Jag har försökt uthärda, börjat trivas, och till sist inte velat lämna den händelselösa tillvaron.

Till en början blev jag galen, särskilt efter att mitt marsvin dött. Livlösheten var förlamande. Jag flyttade halvt in hos mina föräldrar, och umgicks med min syster som mestadels sköter sina universitetsstudier därifrån. Spelade Mario på Wii flera dagar i sträck. Målade ett par fjädrar på en tavla med en kvinna och en uggla. Läste böcker om olika husdjur.

Efter att ha klappat på en orm och en skäggagam köpte jag en kanin. Det är inte tufft, men ska man ha en skäggagam måste man tvätta händerna i en minut efter varje gång man petat på den, för att inte få salmonella.
Kaninen har ett öra som står upp, och ett som hänger ner. Hon är rumsren, och springer runt benen på mig som en hundvalp. Jag började trivas i min lägenhet igen och spelade ett spel efter ett annat, fast på PC, dryga månaden i sträck.

Det hänger och fladdrar i en klädnypa i sprucken plast. Jag är nervös eftersom jag är neurotisk. Andra skulle kanske klackat sin spark och tagit dagen som den kommer. Inte veta vad man kommer plugga var, hur man ska bo, det är kanske likgiltigt eller t.o.m. uppfriskande för vissa sorters människor.
Jag skriver vulkanutbrott av anteckningar över dagarna som kommer. Vill för allt i världen strukturera upp alla måsten i lägenhetsvärlden, och inte tappa greppet om allt som fungerat så bra de senaste 2 åren.

1. Mata Juno
2. Bädda
3. Frukost
4. Duscha.

Så ska varje perfekt morgon börja. Och om bara morgonen är perfekt följer resten förhoppningsvis efter obesvärat.
Det funkar 2 av 7 dagar i veckan.

I framtiden måste 5 av 7 dagar fungera. Om jag hade jobbat på heltid, hade det inneburit något helt annat än att studera på heltid. Tidsgränserna blir flytande, oigenkännliga. Jag kan behöva plugga i allt mellan 0 till alla vakna timmar under ett dygn. Det finns ingen gräns för hur stressad jag kan låta mig själv bli, och hur sjuk jag kan bli av det. Jag är rädd.