Pages

Tuesday, October 11, 2011

Sylvia Plath

Oj, vad mörkt det blir nu. Först lättas det upp av den snyggfula animeringen, men efter ett tag blir det mest spöklikt.



Del ur en svensk översättning:

De måste ropa och ropa
och plocka maskarna av mig som fastvuxna pärlor.
Att dö
är en konst som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
Jag gör det så det känns som helvetet.
Jag gör det så det känns på riktigt.
Man skulle nog kunna säga att jag har kallelsen.


I femtonårsåldern kunde jag hela utantill. Bara det är ju ett symptom.

När man söker vidare om hennes sjukdom verkar det som att hon var manodepressiv.
Varför ska de alltid vara det?

No comments:

Post a Comment