För jag tror att man med verklighet i just det ordet brukar avse vardagen som man borde se till fungerar, och känslor man egentligen har som man låtsas inte finns.
Bara beslutet att börja både röka och snusa igen var ett steg på rätt väg om det var just någon annanstans jag ville hamna. Bort från självdisciplinen som kan krävas för att styra upp saker. Varför inte i samma anda ge upp försöken att sova och äta på bra sätt? Gå enbart på spontanitet och drälla omkring i skräp, följa huvudvärk som ett tecken på hunger, och illamående som ett tecken på trötthet.
"Det här påminner om Nässjö", tänkte jag, och skrattade till eftersom det ju var Nässjö. Jag använder vanligtvis ortsnamnet som en benämning på en tidsepok då jag bodde runt 500 meter därifrån.
Ett par yngre nybekanta som umgås genom att sitta i närheten av varandra bredvid en varsin dator. Olika sorters burkar fyllda med fimpar.
Jag tar mig helst hem innan jag får en bild av någons vardag, ser återupprepningar. Ser på dem som om det vore att se mig själv utifrån.
Jag har också en vardag, hur ser den ut?
Jag insåg att jag är tillbaka i en livssituation utan krav, att jag har försatt mig där själv och att man kanske inte ens kan säga "tillbaka till" när jag aldrig lämnat det så mycket som jag hade önskat göra. Nässjö har inte flyttat ifrån mig.
Vi gick och lade oss fem timmar tidigare än jag är van vid. Jag hade mycket tid på mig att ligga klarvaken i mörkret och bli översköljd av tankar jag inte kunde värja mig mot. Jag ville skriva men tänkte att jag var för trött... eller pigg... eller hungrig. Men varken då eller hela förra veckan eller veckan innan dess tillräckligt eländig för att det skulle kunna rättfärdiga detta fortsatta undvikande av allt som borde vara viktigt. Jag borde inte ha kunnat tillbringa ett dygn i en annan stad mitt i veckan utan att säga till någon. Försvinna utan att det påverkade någonting.
No comments:
Post a Comment