Tragedihumoristisk hjärnkramp

En  skruv  är  lös
En  glödlampa  slocknade
Min  familj  brinner  upp


Sista konversationen:

- Och jag som älskar naturmaterial. Du kan ju leta rätt på saker och måla det svart sen då, eller jag vet fan inte.
- Phh
- Okej... Du, vi måste ut härifrån nu, det brinner!


Benen var orörliga, jag drog mig fram och ut. Ut i ett daggvått, mörkt gräs. Det var natt och dag på samma gång.
Hur känns gränsen i ett psykologiskt experiment?
Hon var som en ängel, fylld av ljus. Bara att hon inte var lugn, och hennes röst var inte trygg.


På psyket:

- Nej, det blev bara för mycket, svälja-sin-egen-tunga-för-mycket. Det är väl inte konstigt att hon ligger där och pratar med sina avrivna tånagelbitar. Vem ska man lita på? Döda ting är redan döda, så att säga.