Tiden är mosad

Klockan fyra i natt stod jag i köket och stekte halomi medan jag färgade håret. Mitt öra har svullnat upp lite, tatueringen kliar och jag vet inte vem det är som moskrossar tiden och gör gröt på den.
Det är alltid mer intressant än otrevligt, jag klagar inte, det är det andra som gör.
Jag trivs bäst när jag aldrig vet vilken dag det är och vad klockan är den dagen. När jag bara tänker lite på måfå: nu ska jag nog äta, nu ska jag kanske ta och duscha, som om det vore kuliga påhitt. Jag fnissar åt min busighet när jag korsar ett rum utan anledning, utan att veta vad som händer sen.
Den fria viljan gör mig hög.