Vissa nätter tänker jag att jag ska ut och resa. Vid midnatt vill jag till Göteborg, runt tretiden till Portugal. Min pappa ska dit med jobbet och jag tänker att jag kanske har råd att betala flygbiljetter själv. Har man otur blir jag så uppspelt att jag ringer mitt i natten, utan att ha insett vad klockan är.
Jobb vill jag också ha. Jag var så positiv en av nätterna att jag till och med funderade på att bli personlig assistent, vilket är den typ av sociala arbeten jag är minst lämpad för. Men när jag inte hittade något att skriva en ansökan till anmälde jag mig som potentiell blodgivare.
I torsdags var jag på sjukhuset för att kolla upp om mitt blod är godkänt. Sköterskan sa att jag såg ut att vara på gränsen till för liten för att bli av med 4,5 dl, men mätningar visade att jag skulle klara mig.
Fick ett formulär med frågor om sjukdomar, mediciner och smittrisker jag utsatt mig för. En hel del sexuellt som det vore pinsamt om man frågade om, vilket jag därför gjorde.
Jag klarade mig förbi allt utan medicineringen. Hon gick och kollade upp Seroxat för att se om den var godkänd, och det var den inte. Jag tänkte att det är väl inte så farligt om någon som ligger på sjukhus och kanske varit nära att dö får lite antidepressivt i sig, men det kan ju alltid köra ihop sig med andra kemikalier. Dessutom ansågs det mindre bra att halten av medicinen i min egen kropp plötsligt skulle minska.
Det mynnade alltså ut i ingenting, alltihop. Kanske skulle jag skriva under på att man får återanvända mig när jag är död, men jag är rädd att jag skulle börja tänka för mycket på döden då och bli rädd. Dessutom kanske jag ångrar mig precis innan jag dör, och skriker "Neeej!", det sista jag gör.
Trots att jag verkligen inte tror på ett liv efter döden, har jag underliga idéer om att jag t.ex. hellre blir uppeldad än begravd, eftersom jag skulle få klaustrofobi. Vad är det om?
No comments:
Post a Comment