Knussligheter, bah! Jag fick en del av min journal kopierad till mig sist jag träffade en läkare. Hon är en läkare med åsikten att patienter ska få information om de vill ha det, bara att jag senare märkte att hon kopierat en del som inte var den jag menade.
Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?
Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.
Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.
Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.
Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA
Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.
No comments:
Post a Comment