Jag är ett kräldjur just nu, (ja, jag kryper fram på riktigt emellanåt). Lämnar slemspår.
Vad gjorde jag för fel?
Jag sov inte så mycket, och åt inte så mycket. Var för upptagen med otroligt intressant tankearbete - studerande av hjärnans anatomi. Intelligensen blommade, jag kände en stark lycka i bröstet, jag antecknade idéer på lappar överallt som jag tappade eller lappade ihop på större lappar. Kunde inte sova om jag inte höll i min diktafon, kunde sedan inte sova trots diktafonen.
Mitt huvud var en karneval, jubel och fyverkerier. Tog en zopiklon och somnade tillslut på golvet. Låg långt in på nästa dag kvar på golvet, väldigt utmattad, utrullad som en matta... på golvet.
Barbara Suckfüll, mentalpatient
Någonstans där då jag kände att jag var smartast lärde jag mig att lösa en Rubiks kub. Efter sömnen ägnade jag några dagar nästan enbart åt att öva och pränta in i minnet hur man gör.
När jag så bestämde mig för att det fick vara nog blev det tomt. Efter kuben intet. Jag hade kommit ur fas med allt jag höll på med och nu hade jag inga idéer, ingen inspiration alls. Tittade bland mina lappar och lyckades stressa upp mig rejält över alla anteckningar jag gjort. Ägnade en halv dag åt avslappningsövningar med klassisk musik och rökelser, sedan DIY-KBT med listor över oroliga tankar och förslag till positiva versioner av dem.
Känslan sitter tyvärr kvar.
Vid ett tillfälle var jag så hungrig att jag var rädd att jag skulle börja hallucinera, det har ju hänt tidigare. "Men om jag hallucinerar är det ju bara en ofarlig hallucination" tänkte jag, med ett påföljande alkoholfritt fylleskratt.
Huvudet kändes väldigt spänt, som migrän utan huvudvärk. Hungern var galen och den kunde ha gjort en egen skapelse, ett Frankensteins monster av mina suddiga sinnesintryck. Känslan av att vara nära att bli galen har jag haft tidigare. Hur nära att verkligen bli galen man är när man känner så vore ju intressant att veta.
En gång, sedan jag uppfann min ångest/mani-skala på -5 till +5 för att förenkla kommunikationen om min mentala status har jag befunnit mig på -5.
Min ångest var så stark, och jag kunde så pass lite befinna mig i det att jag trodde min kropp skulle kunna upplösas. För att motverka denna olustiga känsla tog jag på mig orimligt mycket kläder. Jag kunde omöjligt se normal ut, bete mig normalt, och jag hade på den tiden en väldigt hög spärr för att säga till någon att jag mår för jävligt och vill ha hjälp. Dels för att man inte vet vilken hjälp det skulle kunna vara, ingen kan egentligen hjälpa. Nu har jag väl insett att man däremot kan skapa en sorts trygghetszon genom att omge sig med människor som bryr sig om en.
Jag tyckte alltså att jag inte kunde be om hjälp, och ville inte ha människor runtomkring mig när det inte gick att dölja hur jag mådde. Så jag stal mina föräldrars ena bil och befann mig när det blivit mörkt parkerad på en liten skogsväg 1,5 timmar därifrån. Eftersom min kropp ännu inte upplösts ändrade min flyktinstinkt perspektiv, och jag blev rädd att världen plötsligt skulle skiftas och bli en annan. En psykotisk värld. Jag stirrade på himlen och var beredd på att den skulle krackelera som ett ägg och liksom skalas av. Bakom skulle något vackrare finnas, som gjorde att jag äntligen skulle kunna slappna av och inte vara rädd längre. Det skulle vara en skyddsmekanism, att hallucinera något som är lugnande för att hjärnan inte klarar av mer ångest. Så tänkte jag.
Tillslut ringde jag i alla fall hem, och lyckades också störtgråtande och hyperventilerade köra hem med mamma i örat.
En helvetisk tid följde. Jag låg vid ett tillfälle i en soffa över båda mina föräldrars knän och kunde inte låta bli att säga att jag ville dö. Jag ångrade mig några sekunder senare, men det hade inte gått att hejda. Mamma såg lugn ut, som om hon varit förberedd. Pappa såg ut att vara på väg att kräkas.
Det var vår, jävla vårar! När det var över impulstatuerade jag in en symbol på underarmen till minne av att jag överlevt den gången också.
Jag mår på inga sätt sjukt dåligt nu. Det här är bara en minus tvåa, och det är.. vet inte riktigt vilket mått jag ska använda, men i alla fall väldigt väldigt långt härifrån till minus fem.
Jag ville skriva "en livstid". Om man är ett barn vanligtvis (normal-naiv) så är man ett orakel med dödsångest vid minus fem.
Att tänka att man är naiv om man mår bra är alldeles för typiskt.
Har förresten kommit på vad läkaren antagligen kallade ett gång underliga krampanfall jag hade en period. "Psykogena" kramper. Man kan läsa om det i samband med epilepsi ibland, det är så jag har hittat det. Som det låter är de här slags kramperna psykosomatiska, men för den skull inte påverkbara med viljan. Hänger ofta ihop med posttraumatiskt stressyndrom. Min läkare sa också att hon trodde att många av mina krampanfall berodde på ojämna nivåer syre och koldioxid (hyperventilation). Intressant!
No comments:
Post a Comment