Problemfria problembarn

Träffade en läkare igår som kommer att skriva ett intyg som jag kan söka socialbidrag på fram till dess att jag antagligen får aktivitetsersättning och är tillbaka där jag började.
Han var ny, och jag kommer bara ha honom året ut. Vart tar alla läkare vägen egentligen?
Behövde svara på frågor om hela historien, igen.

"Några psykiska sjukdomar i släkten?"
"Nej."
"Har du genomgått något trauma som gjort att du blivit rädd för andra människor. Misshandel?"
"Nej."
"... psykisk misshandel?"
"Nej."
Han rynkade lite på ögonbrynen. Vad är problemet här?
"Dödsfall?"
"Nej."
"Inte någon som stått dig nära som du på något sätt förlorat?"
"Nej."

Det är som vanligt. Den nya läkaren kom fram till att det inte finns någon anledning för mig att ha blivit som jag blivit, och ändå blev jag sån. Det har alltid irriterad dem, stämmer inte överens med klassiska, psykoanalytiska förklaringar.

När jag var 16 löste min påtvingade psykolog problemet genom att tolka min envisa tystnad som ett tecken på att jag skämdes över något som hänt mig. Ett sexuellt trauma alltså.
Hon drog teorin om våldtäkt och sexuellt utnyttjande för mina föräldrar utan att bry sig om mina protester.
Hur ska en cynisk tonåring kunna lita på sin psykolog när de istället för tystnadsplikt verkar ha en plikt att underrätta föräldrarna om allting? Börjar tänka på den där incidenten varje gång jag genomgår en sån där intervju och ser förvirringen i deras ögon.

Är inte den här autistiska sidan man bestämt att jag har en bra förklaring? Jag föddes antagligen till att ha problem med det sociala, och då blev social fobi ett ganska naturligt första steg in i en karriär som psyksjuk. Sen fortsatte olika oförmågor att passa in i världen att ställa till problem och mynnade ut i diverse sjukdomar... Den teorin räcker i alla fall för mig.