Teorier om livet och experience points

- Jag har ett nytt sätt att se på livet, baserat på Fallout och Dead like me.
- Det låter oroväckande.
- Nja.

Och medan hon halvslumrande bredvid pratade jag för mig själv om mina "insikter", eller observationer av mina värderingar jämfört med värderingar andra verkar ha.

Jag sa ungefär som följer. Men jag lägger till mer information där det behövs.

Om det inte varit för att jag följde Dead like me just nu hade jag inte ringt för att fråga om jobb. Huvudpersonen i den serien har ett tråkigt jobb, och är deprimerad. Men trots att hon går runt och är skitdeprimerad på jobbet upplever hon mer, och känner att livet är snäppet mer intressant pga. det.
Jag borde också kunna lyckas med det.

Jag har tänkt på att jag önskar att det fanns en tv-serie om en människa som bara är för sig själv i sin lägenhet, men det är inte intressant.
Mitt slags liv har inget underhållningsvärde.


I Fallout gäller det att samla experience points, och levla. Varje gång man gör det får man ut mer av spelet.
Jag började fundera över att skapa ett system där jag ger mig själv experience points... det låter lite sjukt, jag vet. Jag tänkte att jag kan värdera olika saker. Sånt som ger flest nya intryck skulle få högst poäng. Och så har jag en lista där jag ser vad jag borde göra mest av för att utvecklas. Jag kanske skulle göra de sakerna oftare då?


Hittills har jag mest brytt mig om mitt inre liv. Att läsa, skapa, tänka. Men jag inser att för andra handlar livet till stor del om andra människor. De umgås, och det är poängen. Poängen med allting.
Jag har haft samma syn på livet som munkar, ungefär. Meditera, gräva sig djupare ner i sig själv och se vad man kan hitta för skojsigt där nere.
Samtidigt tänker jag på munkar som människor som slösar bort sitt liv genom att undvika att leva för att få ett bättre liv efter döden. Men vad är det då jag försöker uppnå?
... Antar att jag behöver grubbla mycket för att tänka ut strategier över hur jag ska handskas med mig själv, och mitt eget grubblande.

Hos mig är den inre och den yttre världen väldigt skilda åt. Jag upplever över huvud taget inte den yttre världen särskilt mycket, eftersom min inre värld är för stor. Den överröstar den yttre, och får omvärlden att kännas mer som en dröm.
Mina tankar och känslor är mycket verkligare än andra människor, och allt som händer runtomkring.

Och där någonstans insåg jag att hon hade somnat. Låg som vanligt och lyssnade avundsjukt på hennes lugna andetag. Somnade runt en timme senare.