Den snabbaste årstiden

Det går alltid för snabbt. Är det inte den snabbaste årstiden?
Den får mig att pendla minst lika snabbt.
Allting är redan nytt och det finns ingen ordentlig vila i det.
Stimulans och energi tillsammans med en mental kramp som säger att det här är lika mycket ett liv som en avsaknad.
Inget förflutet. Halvt. Halverat pga en oförmåga att hålla kvar i människor i 20 år och kunna säga att de vet vem jag är och hur jag har formats. Veta vilka problem de hade i mitten av 90-talet. Varit där och delat något som gör att en tröst betyder något mer.

Men å andra sidan, alla dessa bilder om vem jag inte längre är, en form av förvridning.
För det är slut med henne.
Jag vill inte tatuera över hennes ärr, men jag vill samtidigt inte att hon ska återuppstå.
Något som rör sig framåt är största tecknet på liv. Det är kanske bättre att inte stå still än att aldrig ha bytt ut de stackars människorna.