Pages

Wednesday, July 17, 2013

Slår mig uppenbarligen mycket och ofta, lägger inte på minnet att det har hänt,
hittar blåmärken och skrattar.

Kär lek det där. Kärl som öppnar sig när det inte finns fler bandage förrän vid nästa checkpoint och man har siktat dåligt med den sista ammunitionen. Slösat med utvägar.

Det vill man inte ha. Man vill vara beväpnad upp till tänderna - nej kronchakrat. Man vill baklängesmeditera fram en fientlighet längs hela ryggraden.

Det är givetvis ingenting för mig, det är det ju aldrig. Går med största ansträngning att trycka undan.

No comments:

Post a Comment