Under vatten

Jag kan aldrig sluta tänka, när jag träffar andra (ser dem) att den där gråheten trots allt inte har försvunnit än. Det hänger något över deras huvuden som åskmoln som ingen annan verkar störas av. Hur kan medvetenheten om det inte vara medfött?

Att se det handlar om ett byte av filter. Filtret är plastigt och ogenomträngligt, det förvränger allting så att träden och husen ser ut att vara under vatten. De blir grå och grumliga. Det blöta tränger igenom och gör åskådaren kall och tung.
Ljud uppfattas inte alltid, därför blir kontakten svår med människor på andra sidan.

Den kanske mest märkbara skillnaden är hur tyngdkraften är mycket starkare. Benen blir klumpigare och bröstkorgen sjunker ner någonstans i tarmsystemet.

Dagar i den andra dimensionen, om man kan kalla den det, består mycket av att man inte vet vad man ska göra av sina insikter. Väggarna stirrar på en, och man vet att man inte kan stirra tillbaka, för väggar har egentligen inga ögon. I stället slår man på dem, bankar huvudet i dem. Det dödar hjärnceller och är då egentligen ett sätt att motarbeta större kunskap, men det kan vara ett måste, vissa dagar.

Nätterna är betydligt bättre. Mörker är mjukare mot den inre aktiviteten, och det finns inga krav när man förväntas sova. Skogspromenader blir som att befinna sig i en lugn dröm där man möter bitar av ursprunget och sanningen. Jag söker mig dit för att sanningen är vad jag lever för, och hoppas alltid på något litet fragment av visdom.

Originalvärlden är vacker, visst. Det är det enda jag kan säga när världen ändå inte förstår det andra språket jag har. Så fort jag öppnar munnen skyndas det med att kodas om och slipas till. Orden byter betydelse, och inget av det jag säger är det jag egentligen ville ha sagt.

Det är så stor skillnad på vad vi anser är viktigt och oviktigt, jag tror att det är där det skär sig.
Jag söker inte värme och tröst från andra mänskliga varelser. Att tröstas av tom fientlighet stärker karaktären, och oberoende och kyla är ett måste i min kamp att hålla ögonen öppna.

Vad betyder kärlek? Se på ordets uppbyggnad; en kär lek. Något på låtsas som vi älskar att leka, som dessutom innebär att vi leker med de mest vitala delarna av oss själva. Ibland står livet på spel, och ändå är det detta som är meningen med allting. Att slänga sig in i någonting där man satsar hela sin existens.

Kärlek är det som gör oss sårbara, och blev därför det första jag gjorde mig av med.
Jag stängde av en känsloström och rusade därifrån. Inget romantiserande och ingen nostalgi. Inga behov.
Att vara sann är på bekostnad av så mycket annat.
Jag vill inte låta andra lägga mig på minnet och bry sig. Det är precis så jag ville ha det, eller hur?

Ibland sticker det till i ett hjärta jag inte trodde fanns.
Jag vill skrika och hoppas att det finns något i alla som förstår vilken del av människan skriket kom ifrån.
De lever som de måste i så många lögner som möjligt. Jag behöver inte leva så, och tänker inte på några villkor göra det.
    
Det enda som kunde göra världen rakt igenom fin är om det fanns en kärlek som var osårbar, och om det fanns en oändlighet.
Alla medvetanden, alla filosofier och den moral vi arbetat upp krossas som ett glas som slängs våldsamt i ett stengolv. Vi dör och informationen samlades inte någonstans för alltid. Om Gud hade funnits hade han räddat oss där.
Det var det han skulle ha behövts till, att vara oändlig.

Förtvivlan kommer när vi tänker: ”Det kan ju aldrig hända att ingenting någonsin kommer hända.” Och fortsätter vänta.
Det väntas på någonting som aldrig kommer i sin renast form. Som, om man har tur, dyker upp lite flyktigt och snabbt försvinner igen.

Jag vill sätta stopp för människors väntande. Jag vill att någon ska ge dem det dem vill ha, och att ingen någonsin ska behöva tvivla så som jag har tvivlat.
Ge dem ett hopp på något som utan tvekan finns.
Något vars betydelsefullhet inte går att debattera.
Och som kommer stanna kvar även om allt annat försvinner.