Den här gången var det ovanligt, som hon sa.
Ovanligt men fortfarande igenkännligt. (Jag, mig.)

Plötsligt visste jag att jag hade kommit hem. Att jag kände ett lugn i igenkännandet, att jag under den tid som gått hunnit skapa en trygghet i den staden. Staden Med Dammen I Mitten.

Som vanligt ger det mig tvivel. Angående bestämdheten i att jag inte vill tillbaka till skolan även om det innebär uppsägning av min nya bostad. För det är just den där känslan av att jag trivs bättre här än därifrån jag kommer.

Hon är en lugn människa och det smittar ibland av sig om man från början är lite lugn själv. Så jag satt harmoniskt och bläddrade i skolkatalogen med henne jämte mig.
Jag står ändå med under ES1 som frånvarande.