Mamma skrek när jag kom ner i köket i morse. Hon dammsög, jag sa hej, hon vände sig om, kände inte igen mig och skrek.

Att tvätta håret nu innebär inte längre att tvätta håret, utan att blöta, gnugga schampo, skölja, ruffsa runt i en handduk.

Jag sysselsätter mig. Såga, sova, såga, sova, måla, sova, måla, sova.
Makter från olika håll ropar om vad jag ska ta mig till istället. Oftast "tillbaka till skolan".
Själv då? Är jag också en kraft, en vilja, en åsikt?