Det skrämmer mig att känslan jag alltid verkar återvända till är att jag är för ömtålig och orkeslös för att göra vad som är nödvändigt för min överlevnad. Skola, arbete, (inkomst).
När jag utsätts för sånt (skulle aldrig göra så mot mig själv) kommer förr eller senare en önskan att jag skulle vilja kunna kura ihop mig till en liten förstelnad boll. Osynlig.
Jag skulle inte behöva något från omvärlden för att överleva. Och omvärlden skulle aldrig kräva något av mig.
No comments:
Post a Comment