Våldsamt

Kanske bryr jag mig bara inte om att ha motorik som en normal människa. Jag märkte att tandkrämen rann ner över min hand och jag var för svag i handen för att hålla tandborsten stabilt. Så jag knöt hela näven runt den.

Jag har upptäckt en bula på mitt högra smalben och ett litet sår som började svida när det kom tvål i min högra handflata. Det ser ut att vara från en nagel. Men knyter jag handen förstår jag inte vilket finger det i så fall skulle komma ifrån.

Jag visste bara inte vad jag skulle göra, känna, tänka, vart jag skulle göra av mig själv rent fysiskt.
Det viktigaste för mig nu är att hon mår bättre. Om jag bara låtsas om att hon är frisk... det kan jag inte.
"Jag kan inte hjälpa henne, jag är värdelös." tänkte jag. Frustrationen växte sig extrem. Jag tog ner en tavla och kastade den in i motsatt vägg. Sen fortsatte det bara. Jag tog tag i en golvlampa och slog mot ett fönster. Jag kastade iväg en pall och en stol, jag drog armen över bordet och slungade in foten av golvlampan någonstans mot baksidan av mitt skrivbord.

Sen minns jag inte mer. Kanske blundade jag och öppnade inte ögonen förrän några minuter senare, då jag satt i fåtöljen nertryckt av båda mina föräldrar. De hade hört mig skrika vilket jag inte visste att jag gjort. Jag kunde knappt andas för att jag grät så våldsamt. Jag kunde inte tänka. Jag hörde fågelkvitter.

De ledde mig mot sängen, det låg glassplitter på golvet.
- Kastade du stolen mot det eller?
- Jag vet inte.
- Vi städar, ligg still. Kan du ligga helt still?
- Jadå.

Vilken tur att det där är det värsta aggressiva utbrott jag någonsin haft.