Jag var nyss ute för att boka tvättid åt honom, bara det. Det duggade lite och ljuset var blåtonat. På marken låg delarna av en leksakspistol.
Jag kunde inte gå tillbaka in, då skulle jag gått miste om något. Jag såg ett tegelhus längre fram som inte var en del av bostadsområdet. Det var ett helt annat bostadsområde. "This is the real world" tänkte och viskade jag för mig själv. Svenska hade varit för verkligt. Jag fick den där känslan, som om jag ville gråta men inte för att det var sorgligt. Utan för att världen är mystisk, vacker på ett mystiskt sätt. Jag var helt skild från all annan tid än nuet, det var som om jag plötsligt bara hamnat i en plats i tid och rum utan att veta hur. Och det var verkligheten, trots att det inte alls var bekant.
Det är otäckt, vad är bekant för mig? Var jag än är och vem jag än är med får jag ofta känslan av att "hemma", den verkligaste verkligheten, är någon annanstans.
No comments:
Post a Comment