Jag ligger i en fåtölj jag dragit fram till datorn och försöker sövas av defragmenterarens procentmätare. Att titta på något som går väldigt långsamt sänker min puls. Datorns arbetsljud är också lugnande, det låter som om jag har något viktigt för mig där.
Jag är tillbaka i psykäventyret, det oförutsägbara underlandet där man aldrig vet vilken dag eller tid på dygnet det är, och vad man kommer ha missat nästa gång man vaknar till. Regelbundenheten hos hungern är en främmande rytm.
Jag känner mig hemma här, och välkomnad tillbaka, varmt omfarmnad av ett gäng lustiga figurer.
Det finns två slags lyckotillstånd. Lyckan då jag gett efter helt för det kaos all min ångest leder fram till, och lyckan då jag kan hålla det på avstånd utan att anstränga mig.
Det var efter ett ovanligt långt och oavbrutet mellanläge jag bestämde mig för att prova trappa ner medicinen på eget bevåg i vintras. Det slutade med att jag var rädd även för de människor jag står närmast. Om det var värt det är svårt att säga. Jag fick en kreativ kick och skrev intensivt i ett par veckor. Strax efter tog det nervösa över, och jag har rester kvar av de neuroser som bildades då fortfarande. Å andra sidan; spänningen över att få se vad omskakningarna i kemikalierna skulle leda till förhöjde mitt humör avsevärt i ett par månader. Det går på ett ut.
Jag försöker klura ut hur jag ska ta kontakt med vården för att få det jag vill. För att de ska hålla med mig om att det jag vill är det jag behöver. Diagnoser, utredningar, ordentliga intervjuer. Jag skulle vilja ha en riktig diagnos att slänga fram när någon undrar varför jag inte jobbar och har mig som alla andra.
No comments:
Post a Comment