Darling, I'm home

och det ska jag vara hela dagen.
Eftersom jag har problem med att ljuga om sådana saker är det alltid svårare för mig, jag sa rätt och slätt "jag orkar bara inte" och det gick. Mamma frågade "men vad är det som är jobbigt då, allt?" det svarade jag inte på. Att prata, fundera och analysera om det är inte långt ifrån hur det känns att faktiskt vara i skolan. Jag vill bara bort, både fysiskt och psykiskt.

Även om jag är trött på skolan vill jag fortfarande lära mig saker hela tiden. Igår satt jag och tittade på ett program och skogsskötsel på BBC Prime för att det kändes nyttigt för min engelska.
Nu är klockan 7.15 och jag har hunnit lära mig att en meteor är en sten i atmosfären. När den är ute i rymden kallas den meteorid och när den ligger på jorden heter den meteorit. Det är lätt att komma ihåg om man tänker: rymD - meteoriD, Tellus - meteoriT. Allt det där sa min klockradio till mig.

20.57: Fick ett CP-ryck och visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag gick ut i skogen. Ca 3 km i mörkret (klockan var 7) med armarna framför mig som någon som går i sömnen i en tecknad film. Hade varit så lat att jag bara klivit i mammas träskor. Det var inte snö överallt, men på en del ställen sjönk man ner med hela foten, och träskorna blev fulla med snö.
Jag gick vilse en gång, plötsligt gick stigen rakt in i en stor sten. Jag gick ner för en sluttning till vänster och hamnade i en sumpmark som jag hamnat i förut en gång då jag gick vilse. Fortsatte lite snett framåt åt höger och snubblade upp i ett traktorspår. Spåret tog snart slut, men jag fortsatte rakt fram och uppför en backe och hittade tillslut en stig jag kände igen.

Ett tag där ute funderade jag allvarligt på om jag inte har nått fel i skallen trots allt. När jag kom hem såg jag att jag var blöt ända upp till knäna och strumporna var genomsura och kalla.