Inga vassa kanter

Jag önskar att få bäddas in i en kudde
Mysa och le
Inga vassa kanter

Det är verkligen ingen rättighet
Men jag tänker låtsas att jag får bestämma själv
Åtminstone ibland

Någonting är för verkligt
För konkret och lerigt
Smutsar ner och sätter sig fast

Vi behöver semester
Men du minns inte hur det var
Världen slingrar sig för hårt runt dina armar

Du blir bara förskräckt över vad jag säger
Du är trots allt inte dum
Om jag rymmer kommer jag aldrig tillbaka

Alla genomskådar allt

Du anlitade tankepoliser
Som skuggar mig på väg ut och hem igen
Ser till att jag aldrig går ur spår

Det är bäst att aldrig släppa efter
Inte när jag är en så opålitlig bråkstake
Som vägrar följa reglerna;

Allt måste vara
som allt annat är
Och som allt alltid har varit

De rynkar sina pannor i djupa veck
På vår tid var det aldrig problem
Aldrig någon som ifrågasatte

Alla gick den väg man stakat fram
Där galler sats upp längs sidorna
På väg till massproduktionsfabriken

Mycket metall och många apparater
Ingen tid över att tänka
Det var underbart att aldrig hinna klaga


De skakar på huvudet
Varför krånglar du?
Varför följer du inte bara med strömmen?

Varför letar du efter något att gripa tag i
Som bara får dig att hamna efter
Gammelmänniskorna skulle ha blivit så besvikna

Var glad att du har äran att vara en del av oss
Att du inte en egen individ
Att vi gömmer dig bland oss


Förlåt mig, säger jag
som man förväntas säga
Jag är antagligen bortskämd och otacksam

Jag förstår att du inte kan hjälpa mig
När du inte ens kan förstå
Vad för hjälp jag menar

Det enda du vet
är att jag inte har någon rättighet till det
som ingen annan har och ingen annan saknar

Nu handlar det bara om att hålla mig på plats
Se upp att jag slutar med det där
Att jag inte går ur spår