Gummi mot asfalt är som att följa en böljande sidensjal, jag mindes knappt hur det var. Särskilt till hypnotiskt jämn industrial är allt som inbäddat i bomull, på kvällen med gatljus-granmörker-gatljus. Det går att utplånas och uppgå i.
Jag blir aldrig så nostalgisk som jag blir när jag kör bil.
Jag är väldigt ovan vid vissa saker som kan uppstå i förhållanden till andra människor, som osämja. Jag förstår delar av det teoretiskt, som att när man är arg samlar man gärna ihop allt möjligt att ta upp när man ändå håller på. Hur man hanterar en sådan sak i praktiken vet jag inte mycket om. Jag lyssnar mest bara på alltihop och ser mig själv växa till ett allt större monster. En bild av mig själv jag snabbt måste komma på ett sätt att handskas med.
Efteråt gäller det att glömma bort att man är ett potentiellt monstrum. Kanske med ett glas vitt vin i en soffa, där man lutar sig tillbaka och stirrar upp mot taket.
Det är värt det förstås, om man har hittat tillbaka till mänskligheten. Jag behöver den trots allt.
No comments:
Post a Comment