Quake-jul

Jag vet inte vad det är för kontaktproblem jag och min syster har ibland, hon vet inte heller. Kanske är det så när vi sammandrabbar att vi drar på allt vi har med det surrealistiska draget i personligheten som vi har gemensamt. Att jag är en sån som behöver säga va ofta förenklar ingenting. Värst är det alltid när jag ska prata med människor i telefon, träffar man dem i verkligheten kan man läsa lite på läpparna när man märker att hörselcentrum börjar släpa efter.
AC räddade mig från min akuta vrålhunger en dag och tog med mig till en pizzeria. När jag var i beställartagen och redan sagt "va" en gång ställde jag mig och stirrade lite underligt i luften, i väntan på att min hjärna skulle bearbeta informationen så att jag slapp säga va en gång till.
Min blick var såpass ångestfylld att det fick AC att reagera med att tro att jag höll på att få en panikattack.
- Nej, vad-är-det-nu!? Mår du inte bra!!
Eftersom pizzabagaren stod bredvid kunde jag ju inte svara att jag bara funderade på vad han kunde tänkas ha sagt. Jag fortsatte alltså stirra och istället undra vad jag skulle svara medan AC kröp ur skinnet. Efter ett tag insåg jag att pizzabagaren sagt: "En vegetarisk barnpizza?"
Oftast hör jag alltså vad någon har sagt, bara att det tar tid för informationen att gå från öronen till hjärnan.

Men nu var det ju det här med julen och alltihop. Jag sögs fast i Quake på kvällen-natten den 23-24:e, räddade mänskligheten och åkte sedan hem till mina föräldrar och lade mig för att vakna upp till en dag utan utrymme för powernaps.

Min pappa jobbar på SAPA, det är det många häromkring som gör. Han hade beställt en styck termometerpistol till jobbet men fick två, och han bestämde sig för att behålla båda eftersom chansen att kunna låna hem en då ökade. Man siktar alltså med laserstråle på valt objekt och läser av temperaturen på en display. Pappa: Din arm är ju en grad varmare än min och alla andras! Mamma: Det kanske är för att jag springer runt så mycket, ni står ju stilla.

Jag hade lagt märkte till det speedade i min mors andning och tal vid den gemensamma julfrukosten, och bestämde mig för att försöka bota det lite genom att assistera. Vi sprang, sprang i cirklar i köket. Jag försökte lugna mig med öl men fick mest bara allergiska flammigheter i ansiktet. Framåt eftermiddagen försökte jag somna sittandes i en fåtölj till det ojämna sorlet av mina släktingars röster, hopplöst. Det bästa var de två cavalier king charles spanielsarna, och tomtedräkten som gick att blåsa upp med akutsnöre som om det vore en gummilivbåt.
Nu är det jag och min moi igen. Det där är en bild som en nördvän gjorde. Det är Moije som gameboy-spelfigur. - Ser Moije ut såhär? frågade han på msn och länkade till bilden. - Ja! skrek jag, fast i text. Vad är det för sorts bildminne killen har egentligen?