På ett hotellrum. Vi var 13, stackars barn.
Jag låg jämte henne i sängen. Det var skumt, det var tyst.
Jag höll andan, och ansträngde mig till tusen för att inte flåsa till när jag behövde luft.
Alla sinnen skärpta, koncentrerade på att inte andas högt och inte röra mig märkbart.
Jag var livrädd, jag grät.
Varje gång jag slöt ögonen såg jag en bild av henne med uppskurna handleder, liggandes i en blodpöl på badrumsgolvet. Och jag visste att den där känslan, det som hamnat emellan oss var för alltid.
Jag trodde att jag älskar henne, men jag såg henne tidigare samma dag utan att känna någonting.
Kanske började jag lyckas sluta bry mig, men jag visste att det var något som inte var över.
No comments:
Post a Comment