2000

Jag har legat här ett tag nu och blivit vän med tapeten
På något sätt byggde en distans upp sig och skärmade av mig från allt annat.
Jag har stängt av kroppen för att ge mer kraft åt mina tankar.
Min kropp kittlar och värker medan den äter upp sig själv.

Något som kan tänkas vara vanföreställningar har förstärkts
Det finns två varelser, två krafter som genomsyrar allt
De drar mig åt olika håll och viskar i öronen om två helt olika livsåskådningar

Min nya säng är tillräckligt långt hemifrån
Jag ställer mig upp och rörelser känns så främmande att jag sätter mig ner på golvet
Solen skiner genom persiennerna och det känns som det vackrast jag någonsin sett

Jag tar på mig kläder och sätter upp mitt smutsiga hår i en tofs
Det var så längesedan jag höll i en nyckel
Jag börjar gå och gå utan att tänka på vart jag är på väg
Natten gör mig lugn och luften blir tjockare
Jag har bestämt mig
Varje cell i min kropp ler tillbaka mot mig

Men jag råkar se mig omkring för vad jag tror är bland de sista gångerna
Några människor promenerar under gatlyktorna
Jag betraktar dem skyddad av mörkret
Hur de lever
Efter att ha följt halva dammen runt närmar jag mig sjukhuset
Jag börjar skratta åt det, sen blir jag så allvarlig att jag kallsvettas

Allting blir verkligt igen
Rädslan skakar om mig, hur döden är på riktigt, och prickar flyger omkring framför ögonen

Jag kommer tillbaka, lägger mig i en soffa och hyperventilerar
Vågar inte blunda
Och tillslut gråter jag faktiskt

Jag somnar ändå
Jag vaknar ändå


Befinner mig några dagar senare på platsen jag trodde att jag hatade
Det var våldsamt, skrikigt och lugnande
Jag hölls i stort sett fängslad och var fullkomligt vansinnig
Men när jag säger tack finns det inget mer tack som någonsin kan bli så viktigt