Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.
Exempel:
Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.
Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.
No comments:
Post a Comment