Knarkiga pupiller

I påskas, runtikring, satt mamma, jag och Hanna vid köksbordet, och diskuterade ögonfärger.

M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!

Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.

Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.