Disneyprinsessor

Framgång, bakgång, utgift, motgift, bortgift.

På svenskan idag läste läraren en text av Selma Lagerlöf, om en kung som hade gift sig med någon han ännu inte träffat. Så skulle han rida och träffa henne, men han ville inte träffa henne. Han trodde att hon skulle vara ful och elak och iskall, så han vände om, för han tyckte att eftersom han ändå var kung så borde han ju få göra som han ville. Och drottningen satt kvar i sitt torn, som sågo ut som om det voro uthugget ur berget. Och hon hade gnistrande röda läppar, långt, svart, böljande hår, ett klingande skratt och en röst vacker som fågelkvitter.

Man förväntas alltså tycka synd om drottningen, bara för att hon trots allt var vacker.

När jag var liten hatade jag Törnrosa, jag tyckte Törnrosa var fjollig. Och det var töntigt att det gick mot ett slut där Törnrosa och prinsen gifte sig med varandra när de ändå varit trolovade med varandra hela tiden.
Jag föredrog Askungen, henne var det lite mer tag i, hon skuttade inte bara runt i skogen och var hyperfeminin utan fick kämpa lite också, hennes styvmamma var faktiskt rätt grym. Hon hade det inte lika lätt, och allt var inte lika sockerdrömsaktigt.

Skönheten och Odjuret hade varit bra om bara Odjuret aldrig hade förvandlats till människa igen. Man kan riktigt se hur Bell andas ut när hon får reda på att han egentligen inte var ett odjur, (enligt min mening var han för övrigt sötare som odjur än människa, så jag tycker att hon borde ha blivit förskräckt).
   
När jag ändå kommit in på Disney filmer kan jag ju säga att den jag tycker allra bäst om är Lejonkungen. Där finns minsann inga prinsessgestalter överhuvudtaget.
   
Jag undrar hur den där berättelsen av Selma Lagerlöf slutar, det fick vi inte veta eftersom vår uppgift var att skriva en fortsättning. Jag hoppas hursomhelst inte att de blir tillsammans. Jag hoppas att kungen skulle hatat henne även om han träffat henne trots att hon var vacker.