"Vad ska du med all kunskap till?"

Det är verkligen inte mitt fel längre, att jag inte kan förmå mig att skriva ett arbete om Darwin. För nu är det deras fel, de har sugit musten ur mig och tagit en stor del av min dyrbara tid ifrån mig. Helt utan förvarning slängde de in mig att arbeta i skolkiosken.
Min hjärna som redan var så väldigt, väldigt bedövad! Jag har inte direkt blivit botad.
   
L har köpt nya byxor utan fickor, därför fick jag vakta hennes favoritnål. Det är en väldigt kort knappnål med gult huvud som är lite större än normalt.
Jag har haft den sittandes i ärmen på min hippie-tröja.
 
Vi hade djupa samtal igår. Hon sa att hon tycker att det känns som om hon står över andra, vanliga människor på något sätt eftersom hon funderar över saker och ting, och de bara irrar omkring och gör en massa saker utan att tänka. Så känner jag också. När jag tänker efter ser jag nog ner på de flesta i min omgivning, vare sig de förtjänar det eller inte.

Igår sa mamma att hon tycker att jag har för stora krav på mig själv när det gäller intelligens, att jag hetslär mig saker (och bara det som jag vill lära mig, inte det som har med skolan att göra, vilket kan ha sina nackdelar) och att jag driver mig själv alldeles för hårt.
"Vad ska du med all kunskap till? Du har ju hela livet framför dig, du hinner!"

Jag är nog ganska medveten om att det jag gör är att jag hysteriskt försöker finna någon mening med mitt liv, jag skulle behöva en. Skillnaden mellan mamma och mig är den att jag inte nöjer mig så lätt.