5:04: Jag lade mig, jag gick upp igen. Det regnade så jag kände för att gå ut. Jag hämtade en fotboll och dribblade runt med i trädgården, sparkade in i väggen på det där huset vi har som är det mellanstora av 3st här uppe på toppen av det lilla berget.
3 hus. Och 3 datorer. På den ena är jag ute på internet, på den andra grejsar jag med min hemsida och på den tredje gör jag allt annat.
Förtjänar jag verkligen det? 3 datorer? Förtjänar jag alla dessa satellitkanaler eller ens en video? Vad är det jag har gjort, och vad är det så många andra inte har gjort?
Jag kanske skulle vara lyckligare som asket.
Innan jag dör ska jag ha hunnit finna den eländigaste platsen på hela jorden. Dit ska jag släpa allt jag äger, och när jag dör ska människorna få göra en skinnjacka av min hud.
Hade jag bara lyckats tro att det fanns en gud så hade jag kanske blivit nunna. Planterat mina små rosa tulpaner i en klosterträdgård i 10 centimeters djup, i stället för i silvriga och gröna lerkrukor.
.... Jag spelade fotboll ja. Det är säkrast att göra vid en sån här tid, så ingen ser. Alla vet att jag hatar fotboll.
Och min dåliga kondition skrämmer mig nästan. (Det är så man egentligen inte borde våga kliva ur sängen, för man riskerar att få en hjärtattack av bara det.)
Jag irrade runt i regnet och alla grannar sov. Alla grannar som lever där precis nedanför men som man aldrig ser.
Jag satte mig på en gunga som hänger i den där uråldriga eken där nånstans bakom allt annat. Tänkte sjunga Heartshaped box, men det gick inte. För det var för tyst, och jag själv hade varit för tyst alldeles för länge.
... Det är så skönt med nätter, att veta att ingen finns där och att man kan göra vad man vill (bara det att det inte finns någonting att göra).
3 (3 igen!) små varelser stod i en bur och stirrade. Betydligt mycket oskyldigare än vilken oskyldigt fängslad människa som helst.
Varelsernas enda brott är att de bär fjädrar som min syster anser vara dekorativa...
Påfåglarna tyckte jag synd om. Det var dem och jag. Sen var det ingen mer.
Inte ens en Lukas-katt.
Tänkte att jag kanske var lika barnsligt liten som jag kände mig. För att testa det bytte jag namn till Alice och föll baklänges ner i gräset.
Varenda vattendroppe där uppe bland ekbladen föll och träffade mig i ansiktet.
"Nu är jag i underlandet."
Sen räckte inte fantasin till mer, och inledningen hade ändå inte varit särskilt övertygande.
Det hade varit lättare att leka American Psycho. Så är det bara.
Jag gick in. Målade dit en flyende röd mun på min svarta mask. (Flyende = ivägrinnande.) Sen tänkte jag att jag skulle baka. Chokladbollar. Chokladbollar á la målarfärg och lacknafta.
Huvudgrejen var bara att jag ville känna mig nyttig. Men vad är egentligen nyttigt? Vilken nyttighet skulle jag kunna utföra här, där ingen är i behov av min produktivitet? Här produceras det i överflöd. Här skulle vi lätt kunna äta ihjäl oss på chokladbollar.
Allt jag gjorde i stället var att bara gå runt. Öppna alla lådor och skåp som jag öppnat så många gånger innan, i jakt på något nytt. Något jag inte sett innan. Någon minsta lilla överraskning.
Men jag hittade knappast en vit elgitarr bland glasstrutarna och burkarna med mandarin.
Och myrorna krigade på både ettan, tvåan och fyran. Och på P3 pratade Bosse Löthén bara om vädret som vilken engelsman eller pensionär som helst.
... Det är svårt att inte inse att allt i grund och botten är gränslös tristess och djup meningslöshet.
sluta irra, slappna av, det finns ingenting att förstå ändå.
No comments:
Post a Comment