Ett ironiskt "tack" till ingen

Du menar att jag är kapabel till detta? Men får aldrig stanna i det.
... Okej

Är det såhär andra är för det mesta eller är det en myt?
Det är ju helt sjukt.
Världen är nästan vacker.

Jag gör saker för att jag vill göra dem,
och mår inte dåligt för att det krävs att jag är vaken när jag gör det.
Att aktivera mig får mig snarare att må bättre.
Sinnessjukt.

Vad är egentligen originalmentaliteten, vad är standard?
Är det här jag när jag är frisk, eller är jag för frisk eller är jag fortfarande för sjuk?

Jag försöker jämföra mig med andra människor och tycker att de verkar bete sig likadant.
De... ja, de gör saker, från morgon till kväll.
De får ju inte direkt panikattacker eller aggressiva utbrott av att behöva vara igång så länge.
Många har till och med heltidsjobb men mår bra... eller okej så långt vågar jag inte gå, de verkar okej ändå.

Vad som gör mig så vansinnig är att det inte finns någon att vara arg på.
Det enda jag kan vara arg på är mitt eget huvud, men det är inte jag, det är en sjukdom.
Det är en sjukdom i min hjärna - den inälva som gör just mig till mig...
Så om min hjärna är jag, och sjukdomen är en del av min hjärna... Ni förstår.
Det leder ingen vart.

Jag vägrar vara arg på mig själv, jag är klar med det.
Jag är klar med hela den där existentiella ramsan.
Jag blir bara aldrig klar med ilskan i sig.