Dränkt

Att ge ord åt är att erkänna
Det blir en sorts verklighet
som redan finns, men nu också utanför
synlig och sårbar.
Men nu ska jag slappna av, och skita i allting sånt
kanske är det det man behöver
kanske är det det man ska undvika…

Jag kan inte låta bli att älska det sjuka
när det friska bara vore en förklädd sjukdom
De som inte förstår skadar mig
De som förstår skrämmer mig
Jag vågar inte gå för nära avgrunden
men jag behöver den
Jag behöver balansera på kanten
annars ljuger jag
De flesta låtsas så mycket att de inte längre vet
att vilse är det enda man kan vara
Men alla som vet att de vet
är de som hittar vilse först
Och jag försöker undvika att se dem i ögonen

Jag vet inte om jag är en fisk som inte kan leva i luft
eller en människa som inte kan leva i vatten
jag ligger under en yta
och studerar dimmiga figurerna
som fortfarande kan andas
Hur de orkar vet jag inte
En gång gjorde jag det också
men då hade jag ingen aning om att det finns en annan våglängd
och jag tror att
när man har varit där
är det svårt att släppa minnet
känslan av en sanning omringad av lögn

Jag är så fast nu
jag är så övertygad
jag är så dränkt
Hjälp?