Silvernitrat

Jag har fläckar av silvernitrat på fingrarna.  Vad det är vet jag inte, och jag är inte intresserad av kemi.  Hemkunskap, idrott, kemi- och fysiklaborationer är rena tortyren. Jag är så opraktiskt lagd att det är löjligt. Helt bortkommen bara. Och det verkar så enkelt när andra gör det, men när jag själv ska försöka går det inte alls. Jag föddes handlingsförlamad.
   
Idag satt han där framme, kemiläraren, och berättade om en grupp väldigt duktiga elever han en gång haft. Den ene hade alltid alla rätt på proven, han lyckades bara ha lite fel någonstans i en massa onödig information han svävat ut om.
En dag hade de en väldigt intressant diskussion i den här gruppen som handlade om solens död och att den kommer svepa med sig jorden när den blir en sån där "röd jätte". Det var sista lektionen för dagen och de var så uppe i samtalet att eleverna inte ville gå...
Bosse-kemilärares ögon blir röda. Vi stirrar på honom. Han börjar gråta, och jag blir rörd bara för att han blir rörd. Jag vet hur det känns, sådana där upplevelser av samförstånd och gemensam passion. Bosse snyter sig högt och alla skrattar, han också.

Tack vare Primo Levi, tror jag att jag börjar förstå vad som är intressant med kemi. Det handlar ju om allting. Om hela grunden. Det är som en filosofi, som en religion. Fast det handlar om nått gripbart fysiskt existerande, materia, och är därför inte omöjligt. Tänk bara; ett åtkomligt svar på stora frågor kring existens.

Egentligen borde alla vara intresserade av det, egentligen borde jag vara intresserad av det... kanske hade jag varit det om jag bara inte trots mina enormt logiska och vetenskapliga uppfattningar varit så själslig. OCH om jag hade varit en aning mer praktiskt lagd.

    ....Haha, förresten. Här bredvid ligger en Windows 2000-skiva som någon klottrat på på spårsidan med bläck. Det kan väl aldrig vara särskilt bra eller?