Givande debatt med sig själv

Som jag trodde. Det är olidligt. Och SO-arbetet... jag orkar bara dricka mjölkchoklad och ligga i sängen och prata med mig själv på engelska.

Undrar någon varför jag pratar på engelska, så lyckades jag faktiskt komma fram till det, på engelska. Här är en del av samtalet:

-Why do I talk to myself in English? 

- The words are less heavy. They're like strangers in the night: you can't see them, and when you hear them talk you don't recognize their voices. You know what they mean, but yet it feels less real. It's easier to let these words just fly out of your mouth. And of course there's some freedom in speaking English in a country were English is not spoken.

Och det är inte bara att prata på, det blir en liten utmaning också. Jag kan väl prata för mig själv på svenska med, men inte så länge (jag måste ha legat där i över en halvtimme och bara babblat på), för på svenska blir jag fortare uttråkad. Det känns mer meningslöst. Man lär sig ju faktiskt någonting samtidigt, när man pratar på engelska: att prata på engelska.
   
Jag filosoferade mest, om människans ondska och hennes urinstinkter. (Började med nazism och Jean Paul Sartres teorier om att, som jag uttryckte det: "Nazism is born out of the fear of having the power to change society." Och p.g.a. oron över sitt eget ansvar sköt de över skulden på judarna. För att avleda uppmärksamheten, inte behöva ha den över sig själv, föste de över uppmärksamheten (och skulden) på judarna.
Kom fram till det här: "You can never get rid of the evil. Cause human evil is connected with being egoistic. Being egoistic is a matter of survival, and survival is the most basic of our basic instincts."