Hur deprimerade människor gör skolarbeten

När jag kom hem lade jag mig och sov. Hela dagen hade jag fått lite infall, språkliga nu, eftersom jag inte har några fysiska krafter längre. Vissa blev nog övertygade om att jag är väldigt onormal.


   
Jag var hemma vid 3.
Vid klockan 6 klev jag ur sängen igen.
Släpade mig ner till vardagsrummet med ryggsäcken, och så kollapsade jag i soffan.

Sedan kom mamma, när jag nästan sov.
"Jag måste göra ett SO-arbete, kan du få mig att göra det?" sa jag.
Och eftersom hon bryr sig om mina betyg, ofta mer än jag, plågade hon mig med sitt tjat ända tills jag orkade tänka. Som tur var gav hon inte upp.

Hon kollade igenom texterna jag skaffat mig, och allt jag strukit under och sa att om jag gjort allt det här, så måste jag ju kunna en del nu.
"Ja, jag kan allt om New age." sa jag.
Lite överdrivet kanske, men huvudproblemet var ju inte att jag inte kunde nått, utan att jag inte kunde få ner det på papper. Berätta om det muntligt gick bra.

Så tillslut kom vi fram till en lösning: hon fick vara min sekreterare. Jag pratade på, och hon skrev ner.
När det var klart, gick jag upp till mitt rum för att renskriva och formulera om det på datorn. Jag hamnade på golvet i stället, lutad mot sängen halvsovandes.
Mamma kom upp för att titta till mig.
"Ja, jag misstänkte det ja!" utbrast hon. "Arbeta nu!"
Och faktiskt. Ett A4 och lite till om New Age skrivet av Ida i 9B existerar nu. Det är kanske inte mycket, men jag brukar få beröm av min SO-lärare just för att jag kan fatta mig kort och ändå få med det viktigaste. (Skryt, skryt.) I historia en gång skrev jag 1 sida medan andra skrev 7-8, ändå var det mitt arbete hon hade mest positivt att tala om sedan, för de andra hade lyckats flumma iväg och komma in på en massa onödiga smådetaljer.

New Age...
Jag har ju alltid sett mig själv som någon som är fruktansvärt logisk och vetenskaplig, men det kan jag väl egentligen inte helt vara när jag tror att man har svaren på alla livets mysterier i sitt undermedvetna.
Jag är på något sätt ändå av en andlig sort.
Ibland får jag för mig att jag alltid lever i ett alternativt medvetandetillstånd, att det är där jag existerar.
Och jag skulle gärna vilja träffa en sådan där medietyp någon gång, om inte en filosof.. fast Jean Paul Sartre är ju död.